En resa mellan himmel och helvete

Varje gång jag reser med små barn lovar jag mig själv att aldrig göra om det. För det är så jävla vidrigt och kraftansträngande.

Det värsta, iallafall topp tre:

Skräcken att tappa bort en liten springare. Jag vakar som en sinnessjuk hök, håller hårt i en hand som vill slita sig loss på äventyr, hotar om Fritzl-scenarios, tjatar och beter mig allmänt hysteriskt på allmän plats.

Det eviga väntandet, med tung packning och ryckiga barn. Vänta på att checka in, på att säkerhetskontrolleras, på att boarda planet, på att sätta röven i sätet (för att orutinerade jävlar ställer sig upp vid rad ett och tre för att trycka in väskor). Sedan samma tradiga trudelutt på andra sidan; köa för passvisning, vänta på bagage, ekipage, hyrbilsnisse och själva hyrbilen. När man står där, som ett bevis på löjlighet, som en zigenare med en unge på varje höft, ja då kan man ge sig fan på att nån liten spillevink blir akut kissnödig, bajsar i blöjan eller drabbas av oerhörd törst/hunger. Kämpandet att underhålla två små barn på en uppenbart tråkig plats. Såsom en flygkabin, såsom en bil. Har du turen allan sover de ju, men annars är det en som kastar nappar och skriker, en som får vredesutbrott för att det är fel ost på mackan (av denna anledning fick t.ex. jag höra på flighten igår cirka 40 gånger att jag är "en dum bajskorv", vilket kändes sådär stabilt. Sedan rycker de saker ur varandras händer tills den andre skriker, och alla som sitter i ett knä krumbuktar sig och vill helst av allt åla sig på golvet, även vid take-off och landning. Min tourettes känns såhär i efterhand lite smått pinsam mellan Köpenhamn och Frankfurt. Från Frankfurt till Sao Paulo var den lite mindre iögonfallande, dels för att det var många som sov, dels för att det var desto fler som inte förstod. I stundens hetta när allt är som jävligast, då lovar jag mig själv att aldrig någonsin ge mig ut på långresa med två småbarn igen. Jag ska bara sitta hemma på min fisiga mossjävel och vara sur, under kontrollerade former. Men nu är vi här! I vår silvriga Renault, på väg till de finaste huset i Jarinu, state of Sao Paulo. Alla barn är söta och sover, och jag har princip glömt hur jobbigt det var att ta sig hit. Och kommer säkert att göra det igen. Det är väl som med barnafödande. Hur vidrigt, skrämmande, outsägligt smärtsamt det än är, gör man det igen, och igen. Snart är vi framme hos Uga Tartaruga!