Som jag har tjatat. Ända sedan dagen vi kom hit till den gudsförgätna hålan Jarinu. Om att jag vill gå till den italienska modebutiken. Den som ligger i en lagerlokal bredvid supermercado. Det hör ju var och en att det måste vara en alldeles enastående butik fylld med moderna och prisvärda plagg. Fashiön, för en spottstyver. Gotta go!
Men det är ju aldrig någon som har tid med mina "galna upptåg". Alltid är det bråttom, till nästa måltid, att komma hem, någon behöver kissa, ingen vill vänta på tant när hon går in och botaniserar bland plaggen.
Och inte får jag gå dit själv heller. Jättefarligt ju. Och inte hittar jag tillbaka, hävdas det. Och ingen förstår vad du säger ändå, tig med din cp-portugisiska, mobbas det.
Men idag så. Vi hittade en lucka, någonstans mellan att frukosten dukats av och lunchen börjat prepareras. I rasande tempo körde min man mig till vad jag tänkte skulle bli veckans höjdpunkt av hetheter. Italienskt mode för en medelålders svensk låglandskossa på besök i exotismens Brasilien.
Ett vinnande koncept, men som visade sig vara en besvikelse och ett lågvattenmärke av rang. Jag menar, framknäppt helpyjamas för vuxna, i tung ostretchig bomull, hur tänkte ni här? Storblommiga kavajer i syntetmaterial, varför tillverkas det ens år 2012, finns det verkligen en sådan efterfrågan? Sladderbyxor i tokiga mönster och än värre färgkombinationer, såsom man planerade att bajsa på sig, vem med självaktning och visst hopp om framtida liggande drar på sig sådana? Jeans i omöjliga modeller, blusar med skriande djurapplikationer, trosor som mormor ringde från 40-talet och ville ha tillbaka.
Släpp ut mig, I don't belong here, ville jag utbrista. Ni ser väl det, att även om tant kanske inte precis är queen of the cool labels, så är väl steget jävligt långt till att jag skulle börja klä mig såhär, som en redneck, chav, white trash fulfet loser.
Nåja, jag sansade mig något, och köpte ett vitt linne och en trekvartsleggingbyxa, vilket jag förstått är rätt inne nu. I svart, vill jag bestämt tillägga, inte småblommigt. En ganska chavig leopardmönstrad pyjamasbyxa kom jag också över. Och varsin randig blus till mina barn. En giraff-hoodie till lillaste. Där tog det stopp. Resten av plaggen i den italienska omodebutiken hade jag på sin höjd kunnat tänka mig att använda till att dammtorka eller tvätta fönster.
Det var fan så mycket roligare att se fram emot att besöka denna boutique än det var att faktiskt göra det. Så kan man enkelt uttrycka det.
No comments:
Post a Comment