Mamma och pappa blir grisar

Det som händer varje gång jag åker till Brasilien är att jag äter. Jag äter även när jag inte är hungrig. För att vara artig eller för att det är gott. För att det serveras. Och jag äter inte små portioner. Jag sätter i mig en fet härlig stek till lunch klockan tre, för då är jag sugen, tar till och med en chokladbomb till efterrätt, för att jag kan. Sedan när pizzan eller motsvarande serveras klockan typ 21 är jag inte hungrig, men jag äter ändå.

Har du sett filmen Cast Away, en japansk tecknad historiett där föräldrarna i en av de första scenerna hittar en övergiven marknad med dignande fat av kycklinglår, pommes, pizzaslicar, slabbedabb och fettdryp, hur de mölar i sig, gruffar, smaskar och till slut förvandlas till två äckliga feta grisar. Lovisa har. Och nu ser hon vårt beteende och höjer ett varnande finger: "Ni får inte bli grisar!".

Igår kväll efter den arabiska takeawayen från Habib's sylta, mådde jag så jävla illa att jag var övertygad om att jag skulle tvingas spy upp alltihopa, inklusive steken och chokobomben. Men jag gick och knöt mig istället, sov bort det onda.

Häromdagen vägde jag min grisiga lekamen på ett Apotek och det var ingen munter syn på den displayen, kan jag säga.

På bilden kan du se hur det ser ut när jag frossar. Visserligen "bara" vattenmelon i detta skede, men då ska du betänka att jag nyss satt i mig en full tallrik kött, sås, rullader, friterat, marinerat, helstekt alldeles dessförinnan, från det svulstiga buffébordet. Och hur fan håller jag besticken? En god vän sa till mig en gång cirka 1997 på en resa till Kalifornien att jag "äter som socialgrupp 3". Hon var visserligen arg på mig och menstruerade vid tillfället, men det kan nog fan stämma vad hon sa. Inte för att jag förstår begreppet "socialgrupp 3", men det innebär väl typ att äta som en gris, och DET kan jag skriva under på att jag gjort de senaste veckorna.

Idag ska vi åka hem till LCHF-Svärje.