Sedan kan jag tycka att det var en smula onödigt av Laleh Pourkarim och Jason Diakté att låta sina musiker spela så HÖGT och att mikrofonerna skulle vara skruvade på MAX, så att vi var tvugna att SKRIKA för att höra vad vi skrek till varandra och tyvärr bara två personer kunde samtala med varandra i stöten, efter att ungdomarna gått på scen.
Men med den attityden kunde jag ju ha satt mig i en park med mina vänner istället. Och spelat musik på en kasettbandspelare, helt i enlighet med den tant jag är.
En gång var jag ju en riktig festival - och konserträv. Jag gick på gig lika ofta som vanliga dödliga byter skjorta. Tinnitus är bara för töntar, tycktes jag resonera.Hitan och ditan, och helst gratis, för då är det godast. Nu är det mer av en lyxvara att gå på konstjärt, något man får UNNA sig. Men det allra roligaste tyckte jag var att träffa mina vänner. Att Laleh och Timbuktu var bra kan jag absolut skriva under på, men de slår aldrig samvaron med riktigt gamla, kloka, snygga, roliga gamla favoriter ur damlandslaget.
Här sitter de. Gillar er! Ja, iallafall de fem i framgrunden, de där bak hade jag kanske klarat mig utan, men det är väl själva stämningen med 20,000 glada gubbar, tanter, barn och allt däremellan som skapar stämningen. Annars kunde vi som sagt suttit i en park och hävt vin runt en bandare och haft iallafall nästan lika trefwligt.
5 likes |
1 comment:
Älskar't
Post a Comment