Så funkar det

Nattsuddarna vill gå på lokal i centrala Götelabarj. Det finns två irländska historietter i närheten av huvudstråket, dit ska vi. Vid bankomuttan möter vi några nyostade ostar från världsmetropolen Motala med specialdesignade spännen: värdigt utstyrda i chinos, lågskor och oljiga frisyrer. Nu ska vi in på Dubliner, en pub med diskoteksgolv där det kostar 90 riskdaler att göra entre. Men nej säger den muskeltjocka vakten, ni kommer inte in på grund av hans byxor (pekar på Martin Snyggs kamoflage-brallor), varpå tant så klart ryter till och säger vad fan är det för fascist-trams. Då säger tjocksmocken: Förresten är du för slirig. Underförstått: En brokig skara bestående av en överförfriskad tant, ett afro och en liten sydamerikan i terrorist-byxor, sånt vill vi inte ha på vår flådiga krog – vi vill ha killarna i chinos från Motala. Godafton säger vi och stegar bort till O’Learys, ett annat skithak i centrum av staden där det kostar skjortan att komma in och spänna sig och sina bröstmuskler. Hur har vi det med nykterheten undrar bomberjackskillen i dörren, här får ni inte vara. Skit ner er säger vi och tar taxi hem till Martin där det serveras rödvin och popcorn. Taxichauffören berättar att man gör barn med en sked, han har fem, sen har han plötsligt bara ett. Det var la roligt, säger tant som har lagt till sig med en charmig götelaborgsjargong.

På den irländska puben i London får man däremot vara hur jävla slirig man vill, ju slirigare desto bättre nästan, och dörrvakten är en tanig flicka med knark i knoppen som bogserar in alla sliriga skojare bakvägen.

Dubliner 0, Dublin Castle 1.