Onda ögat

Jag tror att jag inte får samma bemötande i glasögon som utan. Jag tror att när främmande människor ser mig i glasögon syns en annan person som jag inte vill vara, en pajas, en retarderad gycklare med cocacolabottnar framför de pittögda ögonen, som ser ut som tagen ur en amerikansk collegefilms töntroll, som snackar bred skånska alternativt engelska med starkt pinsam brytning. Inte ens byggjobbarna visslar eller för den delen säger godmorgon, tunnelbanepersonalen totalignorerar och tycker tant är rude. Jag skyller på glasögonen, jag är inte samma person i dem. Jämför Ullis och Ulla. Ullis - sepiga fjantosäkerhetsbruttan från högstadiet, Ulla - glada, underbara tanten som regerar i norra London. Ullis är glasägonorm, det är inte Ulla. Ullis är tonåring - Ulla är vuxen.

Säg då om jag blev glad när ögonläkaren hävdade dels att jag inte kunde laseroperera mig ännu för att min dioptri var för svår och för föränderlig, dels att kalaset skulle gå på 3000 pundiska skojare? Säg det du.