Falsk artighet

Som när vi skulle bestämma vem som skulle sova i vilken säng i lägenheten i Barcelona. Ingen tyckte det spelade någon roll var dom sov, nej då, jag är flexibel. Så då tänkte jag helt sonika att jag placerar ut folk i sängarna så att man snabbt vet var man ska ha sitt tillhåll, var man ska ställa väskan. Men när jag presenterade min sängfördelningsplan blev det gnäll och tandagnisslan. Nej, jag vill inte bo i samma rum som hon som snarkar. Vadå, ska jag ha singerummet, jag snarkar väl inte? Nej, jag vill bo med min högstadiebästis. Nej, jag vill inte ha singelrummet, så ensamt. Nej, inte det rummet, det röker dom ju i. Vad fan sa ni inte det från början då? Samma med maten, vart man ska gå och äta. Jag är asflexibel, äter vad som helst, kan äta en häst. Men sedan när ett förslag äntligen kommer, blir det givetvis förkastat. Nej, inte Paella igen. Nej, jag vill inte stödja ett multinationellt kommersialistiskt äckel-amerikanskt cp-företag. Nej, det var för dyrt. Nej, här får man inte röka. Nej, här röker dom. Så trampar man gata upp och gata ner i jakt på något som kan duga för alla dom som var så flexibla att någon annan absolut kunde få bestämma. Kan jag ta ETT chips ur din påse? Oh gud tack snälla. Ja, nu är jag ju skyldig dig 30 pence för du betalade ju för min metroresa som kostade 2.90 och den här pinten jag just köpte till dig kostade ju bara 2.60. Vi delar väl notan rakt av på fyra, det gör väl ingenting att somliga frossade i förrätt, bröd och mineralvatten, medan andra nöjde sig med huvudrätt och tap water?

Jag tror jag föredrar den ärligt raka stilen. Dra åt helvete med din gamla pizza, här kommer jag.