Jag har kört bil igen. 50 kilometer i timmen. Fort som attan gick det. Visserligen på 70-väg, men ändå, cut me some slack, jag kör bil. Ettan, tvåan, trean, FYRAN. Jag skämtar inte. Jag rattade ratten, tog ett par snäva kurvor, höll mig på vägen. Och ingen blev skadad. Krypkörning någon, vill du veta hur man gör - come to mama.
Men nu vetifan om jag vågar mer. Nästa gång vill Fröken Carl ha mig till att BACKA och PARKERA. Lura ut mig på stora vägar där det kör ANDRA bilar med människor i. Jag vet inte om jag törs. Jag kan ha nått max nu vad gäller bilkörning. Jag sitter där bakom ratten och får känslan av att det här borde jag egentligen inte få göra. Vem satte tant i ett rullande skrälle med rattar, spakar och mojänger, är det ett practical joke? Räcker det inte nu?
Bara tanken på en rondell eller en motorväg får mig att vilja börja gråta. Där kan man inte drabbas av panik, där måste man med säkerhet veta vilken som är gasen och vilken som är bromsen.
Att stanna strax innan en kurva på 70-väg, det är inte optimalt. Det hände mig igår, att jag blev stående där. Andra bilister ville förbi. Jag satt fast i någon slags limbo, halvpanik. Tur att min lugne, trygge handledar-Carl fick loss mig.
Men sedan tänker jag på alla ärkesepen här i världen som får köra bil med sina körkort i plånkan. Alla rädda kärringar och dumdristiga ynglingar som får, fast de kanske egentligen inte borde. Jag, som är både snygg och smart, skulle väl iallafall klara det bättre än dem?
Det bara känns som jag inte vågar mer nu, men det gör jag kanske. Bara man får ett par glas innanför västen så? Det får man väl. Jag har inte blir Körkortsboken ännu så jag vet inte så noga vad det är för regler som gäller.
No comments:
Post a Comment