Man kan väl säga att jag är lite småsur över att vara hemma i gamla Svedala igen.
Resan gick dock bra, sjukt jobbig men alla överlevde och ingen försvann. Det får väl ses som ett resultat.
Men nu är jag som sagt sur. Och ännu surare blir jag när jag om en stund tvingas springa från busshållplatsen till hemmet.
Jävla nitlott att vara den som inte fick plats i bilen. Jävla nitlott i livets lotteri att vara svensk.
Det som händer varje gång jag åker till Brasilien är att jag äter. Jag äter även när jag inte är hungrig. För att vara artig eller för att det är gott. För att det serveras. Och jag äter inte små portioner. Jag sätter i mig en fet härlig stek till lunch klockan tre, för då är jag sugen, tar till och med en chokladbomb till efterrätt, för att jag kan. Sedan när pizzan eller motsvarande serveras klockan typ 21 är jag inte hungrig, men jag äter ändå.
Har du sett filmen Cast Away, en japansk tecknad historiett där föräldrarna i en av de första scenerna hittar en övergiven marknad med dignande fat av kycklinglår, pommes, pizzaslicar, slabbedabb och fettdryp, hur de mölar i sig, gruffar, smaskar och till slut förvandlas till två äckliga feta grisar. Lovisa har. Och nu ser hon vårt beteende och höjer ett varnande finger: "Ni får inte bli grisar!".
Igår kväll efter den arabiska takeawayen från Habib's sylta, mådde jag så jävla illa att jag var övertygad om att jag skulle tvingas spy upp alltihopa, inklusive steken och chokobomben. Men jag gick och knöt mig istället, sov bort det onda.
Häromdagen vägde jag min grisiga lekamen på ett Apotek och det var ingen munter syn på den displayen, kan jag säga.
På bilden kan du se hur det ser ut när jag frossar. Visserligen "bara" vattenmelon i detta skede, men då ska du betänka att jag nyss satt i mig en full tallrik kött, sås, rullader, friterat, marinerat, helstekt alldeles dessförinnan, från det svulstiga buffébordet. Och hur fan håller jag besticken? En god vän sa till mig en gång cirka 1997 på en resa till Kalifornien att jag "äter som socialgrupp 3". Hon var visserligen arg på mig och menstruerade vid tillfället, men det kan nog fan stämma vad hon sa. Inte för att jag förstår begreppet "socialgrupp 3", men det innebär väl typ att äta som en gris, och DET kan jag skriva under på att jag gjort de senaste veckorna.
Idag ska vi åka hem till LCHF-Svärje.
Åh vilken lycklig tjej! Kommer ni ihåg när Lovisa totalvägrade Olles häst på Fäladsfesten? Uuh-hu-hu, läskigt. Lät det. Och då hade hon ändå störtkruka på huvudet.
Men den lilla alltså, hon bara satte sig glatt på pållen, grep tag i sadelhandtagen med sina små händer och red iväg under det att hon tokskrattade. Pockatopp-pockatopp säger de brasilianska hästarna, inte galopp-galopp som väl våra gör?
Det var tamigibrasan det gulligaste jag sett på länge.
Varför finns det inte Guaraná i Sverige? Skämtar ni med mig, är det meningen att jag ska parta loss på Champis och Pommac? Då ska jag bara tala om att bara för att det är samma färg är det fan inte samma sak. Trocadero? Jävla kemilåda. Måste jag sträcka mig så långt att jag själv ska bli importör av Guaraná till Sweden, är det så pass?
Det sägs vara hälsosamt, och det vill man ju tro på. Därför ska man alltså tomar banho sulforosis, inga konstigheter. Det innebär att sänka ner sin lekamen i en naturens kemilåda, som luktar ruttna ägg och lösimagen-prutt. Don't worry, man vänjer sig snabbt! Sedan ska man ligga i under 20 minuters tid, få lenaste babyhuden, bota alla hudåkommor och cancrar i världen. Joråsatte.
Jag ställer upp på allt, som sagt. Lite smått konfunderad blev jag dock allt när jag kom dit igår morse och såg att det var ett helt jävla vanligt badkar jag skulle bada i. Bara mycket sunkigare än det jag har hemma, och med fuktfläckar i taket, grått vatten. Bara att bita ihop och sänka sig.
Idag var vi dock på det igen, jag och svärmor, och då blev vi visade till den nya, renoverade badavdelningen, som de jävlarna gömt för oss dagen innan, och här var det faktiskt långt mycket fräschare. Samma sumpvatten förstås, men större kar, renare väggar, blåa detaljer.
När jag ligger där i det välgörande fisbadet och det är meningen att jag fullständigt ska koppla av och njuta av lugnet, då blir denna moderna människa istället rastlös.
Jaha, vad gör jag nu? Räknar fuktfläckarna i taket? Passar på att onanera? Pruttar under vattnet för att utröna om lukten förändras? Kollar efter knölar i brösten? Kan man kanske använda sin vattentäta smartfåne i sulfisvattnet? Inte värt att testa, kanske är den inte byggd för sådana märkliga eventualiteter. Sitta och fejsboka i pruttbadet förresten, vad är det för stilgrepp?
Efter en stund slappnar jag dock av en smula, gillar läget, att det inte finns något att göra, inga måsten, bara ett och annat plask och stön från intilliggande tantbad.
Så kan man också meditera.
Enligt reglerna på väggen får man inte vara gravid, inte menstruera, inte ha cancer, inte pacemaker, inte öppna sår, samt att man inte får ha ätit de senaste två timmarna. Låter det som ett hälsobad, när man måste vara kärnfrisk för att få prova? Jag vet inte jag, men jag är ju en så öppensinnad människa, as you know, så jag ställer upp på allt.
Till och med att sänka mig i ett bad som luktar rutten äggfis. Sån är jag.
Vi har badat i poolen, samt åkt både med häst och hund. Nåja, hunden var en traktor förklädd till dalmatinhund som drog ett turisttåg men det var coolt för det.
Imorgon ska jag sänkas ner i pruttbadet! Dessutom fyller den lilla staden år, 73 stycken, inte många, men tillräckligt för att fira med parad!
Jag är ganska säker på att:
Restaurangpersonal som har en gäst på 17 månader, som smetar in sin stol samt bordet med en mix av riskorn, kycklingfett och brödsmulor, tycker att det är förbannat äckligt och trist att städa upp efter den lillas framfart, hur gullig den lilla slabbmajan än är.
Restauranggäster, som betalat surt förvärvade penningar för att inta en avkopplande supé i hotellets dinner lounge, tycker sannolikt att det är rentutsagt för jävligt att de sopiga föräldrarna inte har någon som helst pli på sina glin, som springer runt runt och skriker av skratt. Att barnen är glada och söta ger de så klart blanka fan i. Låt maten tysta mun!
Jag är medveten om detta, att hur snygga mina barn än är, så utgör de inte ett välkommet inslag i alla sociala sammanhang. Ibland är de, såsom jag kan iaktta när andras ungjävlar far runt och leker hokus pokus och stööör och slabbedabbar, fasansfullt störiga. Men vet du vad, det skiter jag i just nu, just här i Brasiliens urskog. De får vara hur joxiga, högljudda, kladdiga de önskar, och människor runt omkring kan snörpa på sina stelopererade munnar, sucka djupare än Marianergraven, for all I care.
Nu har jag semester och då ska det kopplas av, även på andra eventuella gästers bekostnad. Ni har blivit varnade! Här kommer tant med ett gäng småligister, flytt på fläsket, stäng av hörapparaten om du måste. Lugn och ro? Det får man väl sitt lystmäte av en dag på pensionärshemmet.
Det är inte det att jag inte vill åka till en brasiliansk kurort, bo på lyxhotell och bada i gyttja. Det kan jag visst ställa upp på.
Det är bara sättet det beslutas på, helt och hållet över mitt lilla blonda huvud. För jag förstår inte så mycket som jag vill hävda att jag gör. Och dessutom, har jag fått veta, finns det bara ett sätt att fatta beslut i denna familj, och det är snabbt, spontant och utan diskussion. Alla utom beslutsfattaren har bara att foga sig i ledet. Så igår kväll var det alltså en som tog tag i saken, och bestämde att åtta personer ska tillbringa veckan på denna resort jag knappt vet namnet på, än mindre kan stava till.
Det får väl ses som ett lyxproblem det här med att bli "tvingad" till att bo på femstjärnigt med pool och gyttjebadkar, häst och vagn, restaurangbufféer och kabel-tv.
Att sitta som ett levande frågetecken och bevis på löjlighet vid vardagliga konversationer är dock jävligt tradigt. Men här får jag nog ta och skylla på mig själv och min sega inlärningsförmåga. Om jag en dag lär mig snacka tugget kanske jag även kan få vara med och påverka vart jag ska åka, vad jag ska äta och vad jag ska ha på mig.
I dagsläget är det bara att luta sig tillbaka och gilla läget, i en folkdräkt med orange förkläde, svullandes kronärtskockspizza och vitt bröd, på en kurort med fisluktande bad. Och se glad ut!
Jag sitter i bilen till Aguas de Sao Pedro, dit jag ska för att sänka ner min lekamen i ett hälsobad som stinker av fis och ruttna ägg. Frågor på det?
Under resan berättar jag historier för Lovisa, om forntiden. Om Djurkälla, de tre stugorna, snickarboa, utedasset. Att vi alla bajsade i en tunna som bajsbilen kom och tömde en gång i veckan. Mycket märkligt! Om hur vi plockade blåbär i skogen och badade i Vättern. Sedan berättar jag om när Morfar blev påkörd av en lastbil. Han var bara fem år gammal, hans pappa, min farfar, stod på andra sidan vägen och morfar, min pappa, sprang mot sin pappa, min farfar, rakt ut i vägen och en lastbil kom körande, körde på den lilla pojken, som fick åka ambulans, och var jätteskadad. Men sedan var han länge på sjukhus och blev bra igen. Fast han har fortfarande ärr på benen efter olyckan, morfar kan visa när vi kommer hem!
Så berättar jag om fruktträdgården i Oppmanna, hur vi plockade hallon och jordgubbar, om jordgubbssaft och säckvis med potatis, gurkor i växthuset. Alla blommorna.
Om Luxorfabriken, om mattförsäljning. Om mormors fina lockar.
"Berätta om när morfar var liten!" manar hon. Och jag berättar igen om lastbilen. Om Anna och Sture och lilla Ann-Christine, den lilla gula stugan i Sörmland, hur alla sov i samma rum, om att föräta sig på rabarberkompott.
Sedan berättar jag om döden. Döden, döden, som Astrid sa. Fast det är läskigt. Om Werone och Lennart. Hur han blev sjuk, hur jävla överjävligt sorgligt det var. Men då börjar hon gråta. Alldeles jättemycket. Och jag med, och då måste jag berätta om något glatt istället.
När mormor och morfar träffades på korridoren på Delphi. Om lilla Cecilia, lille Carl och lilla Ulrika. Vad söt jag var!
"Berätta om han som dog!" vill hon.
Men nej, det kan jag inte, vi blir så ledsna.
"Berätta om när morfar var liten".
Jag berättar om ett par gula hängslekortbyxor. Om att ingen hade tv. Inte ens SVT Play, nej. Sedan är vi tillbaka vid lastbilen igen, hon vill höra om den igen.
Så ser hon en lastbil på den brasilianska motorvägen och undrar, var det den dumma lastbilen som körde på morfar? Och det kan man väl säga att det var?
Här händer det grejer. Varje dag tycker jag hon får mer och mer hår, en riktig frisyr nu ju, en kalufs med lockar. Självklart bedåras alla tanter och gubbar i hissen på Villa Lobos, vem är förvånad, inte jag.
Och hon highfivar, gör indianen, monsterljudar, kastar slängkyssar, vinkar hejdå, pekar och klappar händerna, varje gång hon säger vovó storskrattar hon och applåderar sig själv.
Sedan är hon inte lite konstig med sitt jakande och nekande. För ja/sim säger hon "naiiiii", menar hon däremot prompt nej så låter det "nä-ä". Vill hon ha mer säger hon "mai", ser hon en toalett illustrerar hon denna upplevelse med ordet "bai".
Vi har hört henna upprepa massa ord, tex "peta" för chupeta/napp, "nänä" för näsa, och "öga" för öga. "Heddå" säger hon när hon vinkar adjö. Utom till mig förstås, jag får inte gå, då låter det "äääh".
Sedan har hon börjat kalla mig "mamai" efter bara en dryg vecka på brasiliansk mark. Däremot säger hon inte sitt eget namn, ej heller Lovisas. Och Lovisa den skojaren har slutat kalla mig mamma, numera är jag "Ma", snyggt ju. "Man måste älska Ma", säger hon, och det har hon ju rätt i.
Om du har läst så här långt och inte heter Eva ska du ha en eloge, alternativt en dumstrut/trötthatt. Momoi säger hon förresten också fortfarande!
Idag kan jag, inte särskilt bittert, erkänna att jag har haft en rätt jävla trist dag. Som en typisk svensk har jag lidit av att vädret varit just typiskt svenskt. Regnigt, grådaskigt och typ 15 grader. Det är väl typ så som det är i Svea Rike nu? Och som det alltid är, förutom de typ 5 månaderna av vidrigheter såsom snö och minusgrader. Man ska tydligen vara tacksam för det lilla.
Iallafall fall har jag hasat runt här hemma i huset, som en svensk i sin sommarstuga, tänt brasan och klätt mig med halsduk, druckit en del kaffe, moffat i mig pizza. Den enda stunden jag var ute var när jag masade mig till bilen som körde mig till dagens Paiol-besök. Detta kändes helt enkelt inte spännande längre, måste jag tillstå, otacksamma jävel.
I övrigt har jag mest burit på, jagat, skojat, lekt med mina barn. Och visst, det är nice, som skåningen sa, men det hade varit mer fett nice om leken hade kunnat ske ute i lektältet.
Nu längtar jag till Sao Paulo och Villa Lobos. Det har jag gjort hela dagen, men det är ingen som lyssnar på min rotvälska här. Imorgon får jag komma till storstaden!
Som många vet tycker inte jag att det är ball att shoppa för shoppandets skull. Gå och dra i plagg, hitta billigt krafs man inte behöver på rea, allra värst i sällskap av någon annan gammal ystare som vill dra i andra plagg, eller kanske titta på skor, ve och fasa.
Tycker jag att jag behöver något, så går jag och köper det, lätt som en plätt. För det mesta. Men så får jag en fix idé om ett specifikt plagg jag letar efter och så måste jag bara hitta det, allt annat är ointressant. Då går jag i butik efter butik och scannar av alla hyllor och galgar efter just den där blåprickiga klänningen, just de där röda pjucksen med spänne fram. Jag njuter inte alls, så som jag hört att man kan göra om man har shopping som intresse, jag bara arbetar på metodiskt, resolut och med örnstadig blick.
Nu har jag alltså en ny fix idé. Som följer: Vit angorakofta och ett brett silverskärp, gärna med briljanter (fake).
Detta har jag tänkt bära till min snajdigt snygga blåa klänning jag lurat till mig av min gudmor (du får alltså inte tillbaka den, taximocka, men du kan glädjas åt att den kommer att försköna mig något oerhört på lördagens bröllopsfest). Orkar du googla kan du kolla vad Kate Middleton hade på sig över en vit klänning i samband med hennes rojalistiska vigsel. Det var iallafall henne jag hittade när jag sökte på "white angora cardigan". Fast inte lika boleroaktig som hennes. Men angorakanin måste det vara!
Nu vet jag ju inte riktigt hur det är ställt med det brasilianska modet, att döma av min senaste klänningskreation är det riktigt illa, men jag ska göra mitt bästa imorgon på Villa Lobos imorgon att söka och finna dessa essenser i min festoutfit. C&A, kedjan som dog ut i UK någon gång tidigt 90-tal, och Zara den spanska känns som mina hetaste hopp. Wish me luck.
Jag vet inte vad du gör på semestern, men själv tar jag iallafall bir'n till Paiol där jag lunchar varje dag.
På flyern syns ett flott ställe med swimmingpool, och riktigt så förnämligt är det väl inte i verkligheten. Nej, en enkel matsalslösning bjuds, men man får välja och väga sin mat själv, och det gillar jag.
Tror det över lag hade funkat för storsvensken, det där med att väga sin mat, för man känner ett visst mått av kontroll, tar man bara dyra saker tjänar man mest på arrangemanget. Mea kött, sa kronprinsessan, liksom.
Jag är smart och tar bara sådana saker jag inte har hemma. Och lite av allt. Honungsinlagda vitlöksklyftor, böngeggor, haj (!), brasilianska ostar (smakar inget men har härlig stunsig konsistens), vaktelägg, kuliga korvar, pasteller (smördegskuddar med mums i), feta mangoklyftor och spännande salladsröror. Och efter en vecka som lunchgäst på Paiol kan jag min buffé, kan jag säga, vet vad som funkar. Jag är vid det här laget vad man skulle kunna kalla en buffékung. Smidigt rör jag mig över skålar och fat, fyller min tallrik med allsköns mumsigheter och överraskningar till mitt gourmandiska gomsegel och mina suktande smaklökar.
På min mans tallrik finns däremot mest bara kött, ris och bönor. Så jävla ovärt, kan jag tycka, att lasta upp med vardagsmat när bufféns exotism inte vet sina gränser. Men jag är medveten om att var och en blir salig på sin fason, så jag lägger mig inte i. Vissa väljer kött alla gånger, andra vill prova allt och tar en liten klick av 20 olika såser.
Sedan tar man en liten cafézinho och en sobremesa da dia och alla ser glada ut. Under lillas stol en halv portion ris och några massakrerade vaktelägg.
Idag när vi lämnade stället tappade Lovisa likt en liten Tombliboo sina byxor på restauranguppfarten. Det var ett lite lustigt och charmerande ögonblick som jag dessutom lyckades fånga på bild.
Jag erkänner mig smått skeptisk till upplägget för morgondagens fest. I min enfald trodde jag nämligen att det bara skulle vara de närmast sörjande som skulle delta. Men nu visar det sig alltså att cirka sjuttio (70!) människor, främmande, bjudits hit till mitt hus. Catering levereras, partytält höjs till skyarna, Pedro Segundos favoritpaj lagas i sju formar.
Och mitt i alltihopa står jag som en pajas i min brasilianska folkdräkt.
Tror du det kommer serveras sprit, då?
Jag har hört att det inte blir så. Och jag dör pinsamhetsdöden när jag tänker på den blekfeta svennen i den färgsprakande anskrämliga traditionella klänningshistorietten. Med oranget förkläde!
Och så får man inte ens vara full. Vad är det för en fest, man bara undrar.
Som jag har tjatat. Ända sedan dagen vi kom hit till den gudsförgätna hålan Jarinu. Om att jag vill gå till den italienska modebutiken. Den som ligger i en lagerlokal bredvid supermercado. Det hör ju var och en att det måste vara en alldeles enastående butik fylld med moderna och prisvärda plagg. Fashiön, för en spottstyver. Gotta go!
Men det är ju aldrig någon som har tid med mina "galna upptåg". Alltid är det bråttom, till nästa måltid, att komma hem, någon behöver kissa, ingen vill vänta på tant när hon går in och botaniserar bland plaggen.
Och inte får jag gå dit själv heller. Jättefarligt ju. Och inte hittar jag tillbaka, hävdas det. Och ingen förstår vad du säger ändå, tig med din cp-portugisiska, mobbas det.
Men idag så. Vi hittade en lucka, någonstans mellan att frukosten dukats av och lunchen börjat prepareras. I rasande tempo körde min man mig till vad jag tänkte skulle bli veckans höjdpunkt av hetheter. Italienskt mode för en medelålders svensk låglandskossa på besök i exotismens Brasilien.
Ett vinnande koncept, men som visade sig vara en besvikelse och ett lågvattenmärke av rang. Jag menar, framknäppt helpyjamas för vuxna, i tung ostretchig bomull, hur tänkte ni här? Storblommiga kavajer i syntetmaterial, varför tillverkas det ens år 2012, finns det verkligen en sådan efterfrågan? Sladderbyxor i tokiga mönster och än värre färgkombinationer, såsom man planerade att bajsa på sig, vem med självaktning och visst hopp om framtida liggande drar på sig sådana? Jeans i omöjliga modeller, blusar med skriande djurapplikationer, trosor som mormor ringde från 40-talet och ville ha tillbaka.
Släpp ut mig, I don't belong here, ville jag utbrista. Ni ser väl det, att även om tant kanske inte precis är queen of the cool labels, så är väl steget jävligt långt till att jag skulle börja klä mig såhär, som en redneck, chav, white trash fulfet loser.
Nåja, jag sansade mig något, och köpte ett vitt linne och en trekvartsleggingbyxa, vilket jag förstått är rätt inne nu. I svart, vill jag bestämt tillägga, inte småblommigt. En ganska chavig leopardmönstrad pyjamasbyxa kom jag också över. Och varsin randig blus till mina barn. En giraff-hoodie till lillaste. Där tog det stopp. Resten av plaggen i den italienska omodebutiken hade jag på sin höjd kunnat tänka mig att använda till att dammtorka eller tvätta fönster.
Det var fan så mycket roligare att se fram emot att besöka denna boutique än det var att faktiskt göra det. Så kan man enkelt uttrycka det.
Vi har fått en bäbis som vaknar klockan fem om morgonkvisten. Det är visserligen klockan tio svensk tid, så det får väl ändå ses som en bedrift.
Men oavsett vad det är för tid i bananskallen är det ingen förnuftig som vill stiga upp när det är mörkt och ruggigt (mitt i vintern!) och de enda som är vakna är de som måste, dvs komjölkarna. Dessutom känns det otrevligt att vara herrskapet till last genom att inta huset med högljudd jollerkvarn och därmed väcka alla. Därför stannar vi i sängen och hoppas på omsomning. Drömma går ju.
Efter ett tag är det någon tapper människa som hasar ut i köket och lagar välling. Hjälper det? Ja, mumsigt var det ju, men knappast med funktion såsom en insomningstablett.
En av de mest effektiva metoderna i en tortyrkammare skulle jag nu vilja tipsa om. För den som till äventyrs känner för att tortera någon.
Låt föremålet för tortyren sova en stund, men bara lite, hen ska fortfarande vara aptrött när du väcker henom medelst en jävligt skärande mistlurston. Sedan lägger du mistluren bredvid den torterade, tillsammans med en hammare och en vass penna, gärna också en skruvtving. Med ett intervall på ett par minuter, just så lång tid det tar för den trötte att nästan somna, kör du igång mistluren samtidigt som du dunkar med hammare lite varstans på kroppen, ta i särskilt på bålen och huvudet. Hjälp till med pennan som du kan hacka lite med, helst i ansiktsregionen. Med skruvtvingen tar du ett fast tag i t.ex. ett bröst och drar för kung och fosterland.
Sedan slutar du plötsligt. Lämnar objektet ifred. Och inger därmed ett falskt hopp om att det nu blir lugn och ro sovtajm.
Just som hen håller på att somna ger du dig på det igen, den fulla armadan av mistlur, skruvtving, penna och hammare. Emellanåt, för effektens skull, kan du skratta rått. Kör detta om igen utan stopp i flera timmar så tror iallafall jag att du kan få ditt tortyrobjekt att erkänna/göra vad fan som helst.
I mitt fall ledde det till att jag steg upp och kokade kaffe.
Nu är det vinter. Och skidan den slinter. Eller?
Vad skådar mitt nordliga öga, här sitter en svennebanansk hjälte barbent och linneklädd, alltså i princip i bara mässingen, i en fällstol, i strålande sol. Temperaturen såhär kl 10:30 är 19 celsius och vindstilla -jag tror knappast julisvenskarna hemma i Svedala har det göttigare än såhär. Med detta hade de för övrigt varit jävligt nöjda, i bikini hade de legat i sina trädgårdar, glassköerna aldrig så långa, Tosselilla fullsmockat av gapiga apiga barnfamiljer som tycker att de iallafall hade tur med vädret.
Men Brasse Bus då, vad gör han? Njuter av en kall i solgasset? Ingalunda. Han är inomhus. Med jacka på. För det är ju vinter, och visserligen slinter inte någon skida precis, men det är ju jävligt frio, som ett kylskåp, det måste man tillstå.
Jag antar att den som alltid har sommar blir petig med detaljer. Såsom 22 eller 35 grader. Vem räknar, undrar jag. Brasse gör. Och på natten är det kanske bara 12. Hu vale, fram med filtarna, och sov för all del med strumporna på. Tänder brasan, serverar en värmande soppa. Och där sitter storsvensken mitt i alltihopa, i en fällstol, och funderar på om det eventuellt är dags att raka benen. Och bränner axlarna. På vintern!
Det här är tredje gången på cirka tre år jag är i Brassebuslandet. Och det handlar inte precis om weekendtrippar, utan vistelser månadsvis, denna ovanligt kort med sina tre veckor.
Så jag känner igen mig, jag kan det här. Jag vet att när man duschar måste man ha liten stråle för att få någon slags värme, jag äter inomhus utan att knussla trots strålande solsken, jag har skor på mig även inne i huset allra helst havainas, jag äter mjölkpudding och dricker små koppar kaffe. I affären vet jag vilka produkter jag är sugen på och vilka jag saknat. Genom att läsa på förpackningen förstår jag vad som finns i. Och jag kan mind my own business på restaurang, beställa, be om sked, tacka för kaffet.
De säger att det är vinter, men här står jag i bara tischa på verandan i eftermiddagssolen och känner mig som en vinnare. I garderoben hänger min brasilianska folkdräkt. Har du tur följer bildbevis den fjortonde juli då "festen" ska äga rum.
Varje gång jag reser med små barn lovar jag mig själv att aldrig göra om det. För det är så jävla vidrigt och kraftansträngande.
Det värsta, iallafall topp tre:
Skräcken att tappa bort en liten springare. Jag vakar som en sinnessjuk hök, håller hårt i en hand som vill slita sig loss på äventyr, hotar om Fritzl-scenarios, tjatar och beter mig allmänt hysteriskt på allmän plats.
Det eviga väntandet, med tung packning och ryckiga barn. Vänta på att checka in, på att säkerhetskontrolleras, på att boarda planet, på att sätta röven i sätet (för att orutinerade jävlar ställer sig upp vid rad ett och tre för att trycka in väskor). Sedan samma tradiga trudelutt på andra sidan; köa för passvisning, vänta på bagage, ekipage, hyrbilsnisse och själva hyrbilen. När man står där, som ett bevis på löjlighet, som en zigenare med en unge på varje höft, ja då kan man ge sig fan på att nån liten spillevink blir akut kissnödig, bajsar i blöjan eller drabbas av oerhörd törst/hunger. Kämpandet att underhålla två små barn på en uppenbart tråkig plats. Såsom en flygkabin, såsom en bil. Har du turen allan sover de ju, men annars är det en som kastar nappar och skriker, en som får vredesutbrott för att det är fel ost på mackan (av denna anledning fick t.ex. jag höra på flighten igår cirka 40 gånger att jag är "en dum bajskorv", vilket kändes sådär stabilt. Sedan rycker de saker ur varandras händer tills den andre skriker, och alla som sitter i ett knä krumbuktar sig och vill helst av allt åla sig på golvet, även vid take-off och landning. Min tourettes känns såhär i efterhand lite smått pinsam mellan Köpenhamn och Frankfurt. Från Frankfurt till Sao Paulo var den lite mindre iögonfallande, dels för att det var många som sov, dels för att det var desto fler som inte förstod. I stundens hetta när allt är som jävligast, då lovar jag mig själv att aldrig någonsin ge mig ut på långresa med två småbarn igen. Jag ska bara sitta hemma på min fisiga mossjävel och vara sur, under kontrollerade former. Men nu är vi här! I vår silvriga Renault, på väg till de finaste huset i Jarinu, state of Sao Paulo. Alla barn är söta och sover, och jag har princip glömt hur jobbigt det var att ta sig hit. Och kommer säkert att göra det igen. Det är väl som med barnafödande. Hur vidrigt, skrämmande, outsägligt smärtsamt det än är, gör man det igen, och igen. Snart är vi framme hos Uga Tartaruga!När vi anlände till Jarinu möttes vi av två fantastiska nyheter:
1. Ett supercoolt lektält av märket Braskit.
2. Vi har internetch! Det är vad jag skulle vilja kalla Bra Skit.
 |
| 5 likes |
