Vårtkärringsmordet - en modern who dunnit i kontorsmiljö

Det finns nog bara en skojare i detta drama som skulle kunna skriva denna deckare riktigt bra, därför kan jag redan nu avslöja mina planer.

Tänk dig en Vårtkärring med vårta på örat. Alla hatar henne, vissa är rädda för henne, hyser respekt för henne, har gått på myten om att hon besitter makt och inflytande. Vissa fjäskar för de tror att det är viktigt att vara på rätt köl med kärringen, andra är tuffa och ignorerar henne.

Alla talar illa om henne bakom hennes rygg. Vad fan gör hon här? Ska hon inte pensioneras snart, det är väl fan på tiden det vid 72? Varför är hon så äcklig och tjock, och vad fan är det för snuskig skinnflärp på örat? Hennes darriga äckelröst - kan någon bota den med mintpastiller eller kan hon åtminstone ha vett att knipa käft? Och fy fan vad äcklig hon är när hon käkar - halva lunchen på blusen, slafs och tugg med öppen mun, matrester i gipan som hon inte märker pga en förmodad stroke. Och hon ljuger om aidsen, hon ljuger om sin sons skottskada, hon hostar äckligt och nyser högst i kommunen. Och här jobbar hon på vårt kontor - men ingen vet vilken funktion hon har, varför hon behövs - bara de ärkepuckon i företagsledningen som hon lyckats övertyga om sin egen oumbärlighet.

Så bygger vi upp en intrig. Kärringen blir till slut tagen av daga. Och på sant Agatha Christie-vis är det någon av oss som är den skyldige. Men vem? Alla är misstänkta, alla hade motiv, alla hade vilja, alla hade någon gång tänkt tanken att det bästa vore om fanskapet sprang in i väggen.

Fjäsk-böget i Soho som går på teater med henne och sedan spyr galla bakom hennes rygg? Den gravida kontorskollegan som döpt henne till öknamnet Vårtkärringen/Wart bitch? Chefen som aldrig tycks bli av med henne trots idoga laga försök via juridiskt ombud? Den artiga assistenten vars tålamod aldrig tycks tryta men som är så trött på Vårtans spel att hon varje dag funderar på att säga upp sig, men aldrig gör det, fast en dag fick hon nog? Den nya accountanten som trodde hon skulle få ta över chefspositionen som fortfarande dansar efter vårtpipan? Någon av de andra tomtarna i sagan som fick nog av en vidrighetsminister? Vem var det? Vem är den skyldige? Vem var det som genomförde illdådet, eller vem är allas hjälte och räddare i nöden?

När Lovisa sover skriver jag den, så får du din nyfikenhet stillad. Håll i hatten.

Piccadilly Circus - e stället för dig?

Jag var på ett marketing-möte vid Piccadilly Circus nu i dagarna. Frågan var om vi ville annonsera på nån ny fräck LCD-screen till en kostnad. Det ville vi inte. I förbifarten nämnde de även vad kalaset går lös på om man vill köra ett 30-sekunders bildspel i loop på den berömda Piccadilly Circus ljusdisplayen. Det kostar £15,000 per två veckor.

Välkommen med ditt anbud.

www.sjukihuvet.com

Ja, jag är cp-skadad. Jag har nu bakat kanelbullar för andra gången denna vecka. Dubbel sats.

Men vad fan - jag har ju ingen pub att gå till, ingen pint att häva och min man arbetar norsk dubbel.

Och nu ska ja ta mig ett bad med badolja.

85 år men låter som 30 på telefon, det var la roligt.

Mobila skämt

Väldigt sällan uppskattar jag s.k. sms-skämt. Ding ding säger telefonen och i inboxen har man ett ofräscht gärna sexistiskt humormisslyckande. Tjena - delete. Jag känner ju inte så många chavs, så det blir inte så värst många höhö-texts skickade till mig, men ibland så. Och den här får jag erkänna var härligt smårasistiskt rolig:

London residents were asked whether Polish immigrants were a problem.
23% said: "Yes, it's a serious problem"
77% said: "To nie jest powazna kwestia przytcalym"

Som i SVT-klassikern Har du hört den förut? med Jeja Sundström, Jarl Borssén och Evert Ljusberg över en stor stark på puben. Kul liksom.

Vadå semestöör?

Kan nån Svenne förklara detta resonemang för mig? Om man slösurfar lite på svenska bloggar så här i Juli månad är det skitmånga som har ett inlägg av typen "Jau, nu går jag på semester, så ni kommer inte att få några uppdateringar på denna blogg på cirka 4 veckor då jag ligger i hängmattan".

Va? Vad var det jag missuppfattade? Det är väl när man har semester som man har tid att blogga om trams, mer än när man arbetar? Eller är det sant att folk inte har tillräckligt att göra på sina arbetsplatser så att de kan sitta och slösurfa och tokblogga på arbetstid (som jag just nu)? Men såvida man inte reser ut på en backback i ödemarkerna utan bredband kan man väl blogga på sin fritid/semester också? Man kan väl inte ta holiday från livet?

Sen att svennar har långsemester varje sommar är ju ett fenomen i sig. Man frågar; "När går du på semester?" och menar vilka sommarveckor har du fått, det frågar dom mig med, jag som lever som engelsman, och det kan jag berätta att så funkar det inte här. Man tar några dagar här och där, max två veckor i sträck enligt kontraktet, men aldrig en hel jävla skön sommarmånad som Sven Svensson.

Bakmaskin

Min främsta hobby var ju, som du kanske minns, pint-drickning. Sitta på sunkpuben och ljuga, suga i sig ett par cigariller, en pint till, rulla in på Slottet , rulla hem. Fy fan vad bra, vilken idyll.

Man skulle kunna ersätta Fostervattens-pinten med en läsk dito, men efter att ha provat ett gäng gånger har jag fått inse att det är fan inte en bråkdel så skojigt. Tyvärr. Allt blir mycket roligare om man är snygg, och snygg blir man av öl och sprit, så enkelt är det.

Så istället har tant återupptagit en gammal hobby från barndomens glada dagar. Det var jag och Carl i köket - kletande med negerbollar, kokande kola, bakande bullar. Nu är det bara jag, men därtill en jävla massa bakverk. Sockerkaka, negerboll, kärleksmums, kanylballe, småfrallor, scones, muffins och banoffe pie har alla tillagats i mitt nya kök, därtill brasilianska läckerheterna brigadeiro och beijinho de coco, som jag likt en kärring bjöd på som fika på Dublin Castle.

Mister du en hobby ersätter du med en annan. Kanske kan vi byta tilbaka 2009 nån gång. Just nu har jag en bulle i ugnen.

Mums!

Lovisas lilla macaco

Titta vilken söt jag har köpt till Lovisa. Tror du hon kommer att gilla den eller kommer hon att vara bångstyrig och vilja sno min Gura? Nicke Nyfiken är väl häftig?

3 Gravidos i Brighton

Fy fan vad snyggt! 3 skånska låglandskossor med nästan samma BF. 3 gamla hjältar från ungdomsåren i Lund.

3 samlag. 3 resultat.

Älskar’t!

Undervisningstetet

Tant har blivit ANTAGEN. På äldre dar ska jag nu utöka mina hundratals högskolepoäng utan examen, och detta bland annat på Dalarnas Högskola där de distansundervisar i världsspråket Portugisiska. Fy fan vad duktig jag ska vara, klassens ess och skicka äpplen till läraren. Sedan kan jag prata med min lilla familj. Muito bem bem, tudo bem, cansai de ser sexy, sehr Sexy!

Varning för ost

Kritikerna rosar den, kallar den "sommarens stora feel-good film", man blir glad av den, skådespelarinsatserna är fenomenala, storyn har djup och tyngd. Liknande dravel står att läsa i pressen angående filmatiseringen av musikalen Mamma Mia. Jag säger: Gå inte på det!

Ostigare smörja har jag inte upplevt sedan jag konfirmerade mig (och då är jag inte ens konfirmerad).

Meryl Streep är äckligt Tina Turner-fjompig, rör sig som om hon riktigt ansträngde sig för att se pigg och ungdomlig ut sina cirka 70 bast till trots. Och notera att varje gång det är närbild på kärringen slänger hon lite lojt sexigt (nej, jävligt utstuderat) fram en hårtest som hon börjar trula med i ansiktet, bara för att dölja rynkor och elände, det fattar ju alla. Och om du fått för dig att M Streep är en kvalitativ skådis, kan du backa ett steg nu, för maken till överspelande såpa-style shit ackompanjerat med omotiverade tonårsskrin får man ha lupp och lykta för att finna. Inte kan hon sjunga heller.

Och då ska vi komma ihåg att detta är inte en film i vanlig bemärkelse, detta är en filmatisering av en musikal.

Och Pierce Brosnan då, vilket oerhört genant skämt han utgör. Du minns kanske att han var manlighet och råcoolhet personifierad för några år sedan när han lyckades pånyttföda den gamle James Bond. I rollen som Pappa Bajs i Mamma Mia förringar han sig själv till en larvig patetisk medelålders förortssnubbe i chinos och helt utan stil. Hans sångröst lämnar mycket att önska. Och det i sig är ju inte särskilt märkligt, det märkliga är att man väljer honom till denna roll, hur tänkte dom?

Stellan Skarsgård - framstår som en alkoholiserad 50+-gubbe och har även han en bristfällig sångröst. Colin Firth - han känns för ung för att ens ha legat med Meryl för 20 år sedan, vad fan gör han där när han till på köpet sjunger ungefär lika bra som min farsa? Och de två systrarna - skitäckliga, högljudda kärringar som är sinnessjukt irriterande och fullkomligt massakerar Abbas fina bitar med sin cp-skada. Värsta scenen är när en av dom ålar ut över ett bord äckligt visk-sjungandes "Take a chance on me" mot Stellan S i syfte att förföra honom. Och det funkar, hur sjukt är inte det, hon får ligga!

Varför Björn och Benny gått och blivit sådana horor att de låter folk som varken har talang eller utbildning för att sjunga fullkomligt mörda ABBAs hitkvalkad – det är det ingen som vet, därom tvistar de lärde. Money, money, money – min kvalificerade gissning.

Camdenprofiler – en tuff och en töntig.

Hon tycker ju om Camden, det vet vi, det är lite så hon jobbar, lite så man alltid gör. Och när hon släpps ut ur tvångsblusen på dårhuset är det bland annat mot Paradisets bar hon styr sin kossa.

Det sägs (i denna artikel bland annat) att hon smällde en annan kund på käften, helt oprovocerat. Min insider-informatör säger att medkunden först nypte Amy i brumman, varpå hon naturligtvis kläppte honom. Men det rapporteras det ingenting om. Man vill framställa henne som en oberänelig knarkstinn toka – och då glömmer man gärna detaljer såsom totalt oprovercerat brumnyp.

Här står hon i Paradisets bar med Camden-legenden nummer 1, världens bästa Mixer- och Dublin Castle-man farbror Scott.

Och här står samma man och är med och bevittnar när jag blir Fru Hammarlund.

Private Party på Dublin-slottet

Framemot midnatt när alla var lagom snygga hade Sara P lyckats övertala ett fett gäng att gå upp på scen och skråla. Och inte vilken bit som helst, utan Wedding-låten No1. Cause I'm your lady...and you are my man!
Fy fan vad bra! Nästan lika bra som mitt framträdande med samma slagdänga i kyrkan ca 1 år tidigare när Bjallan Bus kastade in snigelhandduken.

Och bilden ovan fångar precis hur jävla coolt, snyggt och roligt det var. Från vänster till höger: Lilla söta Helena. Olivia håller på att skratta ihjäl sig. Sofie sjunger i bästa Macarena-stil. Richard - rullade in all the way from Sweden för en partynatt. Maria, mitt vittne och mitt ess i rockärmen - så jävla snygg, skål sa hon. Thandi - Sveriges snyggaste afro tar täten. Tillsammans med Minz - rockröven. Razorlight-Björn nynnar blygt med i bakgrunden. Johanna - prima primadonna sjunger för kung och fosterland. Sara P - stjärnan och organisatören, tar sig ton. Och Jason är med på ett hörn.

Så jävla bra var det. En kulmen av många på världens bästa fest. Taximocka.

Para meu marido

Här uppträder jag på Dublin Castles scen. Många har stått vid denna mikrofon före mig. Madness. Amy Vinhus. Hard-Fi. Travis. Pete Doherty. Blur. Självaste Rick Gill.

Kanske att folk fjäskade för att jag ju redan från början var kvällens självskrivna stjärna och fru, men dom sa att jag var duktig och att de blev tårögda över framträdandets styrka och patos. Jag har en film som man kanske skulle kunna lägga på You Tube, men jag tror att man måste ha varit med där och då på plats för att förstå vidden. Hur stort det var. Hur modiga vi var, jag och Lilla Lilla Fredrik.

Och inte ens en pint innanför västen. Bara Lovisa och kärleken.

L for Luigi, Lovisa & Love

Jag slapp strippor, jag behövde inte sälja några kyssar och jag samlade inte på mig en endaste kalsonglapp. Jag behövde inte ens ikläda mig någon löjeväckande mundering eller på annat sätt utsättas för offentlig förnedring. Jag vaknade inte upp på ett tåg långt bort i fjärran, naken och fastspänd i handbojor. Jag fick inga tramsiga uppdrag, jag träffade inga gamla skelett från garderoben - inga brandmän, inga inoljade torsos, inga Chippendales.

Jag fick bara det bästa. 8 av världens bästa dockor. Pucko, negerboll och kanylballe på Cafe Scandinavia. Skumpa på Soho Square. Privatkaraoke i Soho där jag bland annat fick sjunga trippeln. Jag rappade West End Girls! We don't need another hero! Total eclipse of the heart! Emmas vackra genrepssång! Och ex-flickvännernas Darkness-cover var legendarisk! Sedan hes och vitlöksköttbullar med vitlöksgräddsås och vitlöksinlagd gurka på Garlic & Shots - alla talar svenska! Och vi fick Turkisk Peppar-shots bara för att!

Tack!