Nu har vi sett den som alla flickor pratar om, Sex and the city-filmen. Vi var 4 kvinnor i gruppen, så alla kunde identifiera sig med varsin. Jag är självklart Carrie Bradshaw. Minus sko-fetischen. Minus märkeskläderna. Minus hopplös romantiker?
Jag var lite orolig att dessa kärringar runt 50 skulle framstå som smått patetiska i sin iver att hålla fast i ungdomens dagar och framhäva sig själva som sexiga och tuffa. Men sexiga och tuffa var just epiteten de förtjänade. Man kan ha snygga pattar och vara lika kåt som sin lilla hund vid 50. Man får vara lite larvig, lullig eller lattjo även om man har småbarn eller har passerat 40-strecket. Det tycker jag verkar bra för framstjärten.
Och en annan sens moral jag fastnade för var den att man gifter sig med varandra och inte med ett minne av en Vivienne Westwood-blåsa, 200 gäster i långklänning, makalöst buffebord och blomsterkreationer från Flen. Det är därför Camden Council är främsta alternativet för folk som gifter sig bara för att dom vill vara together forever. Du och jag liksom. Det är ju det som är vitsen. Vi behöver inte vita marängbakelse-kostymer, 7 sorters blommor i buketten eller brudnäbbar, näbbskor och näbbgäddor. Vi klarar oss utan det, jag och Carrie, vi vill bara ha the Big love.
Fy fan vad bra.
1 comment:
Good post.
Post a Comment