Livet hur det tedde sig en vecka innan jag träffade Neil Tennant på Trash.

Igår var Neil Tennant på Trash. Det var inte jag.
Igår var Neil Tennant full. Det var inte jag.
Fan, vad livet är orättvist.

Kl 05.00 blev man väckt av en Lisa modell glad i hatten, hon var bara tvungen att berätta vem hon hade träffat på Trash.
"Oh nej", tänkte jag, "säg inte att hon träffat Neil Tennant, säg att hon träffat någon av sina egna idoler"
"Jag träffade Neil Tennant", säger Lisa.

Neil Tennant stod i hörnan och var full. Lisa skakade hand med Neil Tennant. Lisa sa till Neil Tennant att hennes flatmate "adores you", därför var hon tvungen att tala med honom. Neil Tennant skrattade åt Lisa.

Neil Tennant deklarerade att han var detoxing, med en Evian-flaska i näven. Neil Tennant hade kulmage. Neil Tennant var trevlig. Neil Tennant var full.

Jag var inte där. Jag skulle ge mycket för att träffa Neil Tennant som asnitad. Jag och Neil fulla och glada. Vad rolig jag skulle vara. Vilka överkompisar vi skulle ha blivit.

Vid 22.30 satt jag på en pub i Covent Garden och tog det avgörande felaktiga beslutet. Maria, något ölfryntlig, utmanade mig: "Let's go to Trash". Men jag, med helgens vedermödor i färskt minne, tvekade i 30 sekunder, men avböjde anbudet.

Jag sa nej till Neil Tennant. Jag missade Mötet med stort M. Jag gick bet på cigarillen. Jag förlorade derbyt. Jag nekade drömmen. Vad du vill. Jag hade chansen på Neil Tennant - jag tog den inte.

Hur kunde jag någonsin veta?

Nästa Måndag. Då går vi på Trash, allihopa. Och så jag. Och så Neil. Hur troligt är det? Men det gör vi. Nu gör vi det. Visst gör vi det.

Trash måste vara världens tuffaste klubb. Jo, förstår du. Jo, för fan. Neil Tennant.

(Text från 2001. En vecka senare var både jag och Neil på Trash.)