Självdisciplinen är stark

Gissa vad som hände med stanna-inne-kvällen? Jag kan ju som bekant inte säga nej, vi vet det nu. Två gubbar lockar med fotboll, oh yes jag kommer säger jag och traskar iväg till puben. Väl där möts jag av Steven Gerrards fula tryne på största skärmen, ingen av gubbarna har anlänt, magen knorrar och jag beslutar mig för att gå hem och äta korv. Sagt och gjort - mums lilla babba. Så ringer min fru mitt i maten och lockar med andra dåligheter. Mixern, lovely Mixern är ju mitt andra vardagsrum så visst kan jag lika gärna sitta där som hemma. Bonusar såsom pints och cigariller väger över skålen rejält och jag sprätter iväg som en skållad råtta via piratbron, där en riktig råttjävel kilar förbi mig i trappan, sexigt nog. In på Mixern, hej hopp till alla gubbar och tanter, mer Sepe-Gerrard och jag har missat Drogbas heta hat trick. Med öl i sinnet får jag slå mig ner vid bord och snickelisnack-dumsnacka bort en kväll. Lilla punkdockan är illa slirig och vill pussas och bjuda med hem till södern. En annan punkare bjuder på öl av den enkla anledning att jag är Svenne och han gillar Stockholm som han nyss besökt. Så kommer fluffiga lilla Fuzz från Chelsea-matchen och är sluddrig och kärleksfull, och han blir så besviken över att jag inte vill bli ihop med honom, nästan förvånad blir han. Jag blir illa berörd av hans heta kärleksförklaring, jag känner ju inte så. Jag är bara dum och vill hångla ibland när jag är full, det är den taskiga sanningen. Sedan kommer mamma-dockan och myser, farbror Mike och Herr Paul, någon gammal skojare från CMS-tiden som har lånat Ulf Elvings peruk och blivit tjock, ingen Rasta-farbror dock. Så ringer Mixermannen i klockan och vi inser att vi stannat till ännu en stängning på Mixern. On a school night. Man gör alltid så.