Hotfullt på busshållplatsen

Jag sitter på busshållplatsen och väntar. Själv i kuren sånär som på en grupp män som står i andra änden.

Jag vill förmedla till min man att nu är lilla frugan på väg hem, därför rattar jag min telefon och svepar med kameran över busshållplatsen för att snapchatta en filmsnutt som ska ge detta budskap. Snart kommer jag!

Inget märkligt tycker jag, och böjer mig åter över Xperian och klicketiklickar vidare.

Då kommer en i gänget där borta fram till mig, ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och ser ner på mig. Argt.

På Zlatansvenska ifrågasätter han varför jag har filmat honom. Han tycker inte om att bli filmad.

Jag blir lika delar förvånad, lika delar rädd.

Intar försvarsposition och förklarar hela funktionaliteten med Snapchat. För en ungdom! Man tar en film, skickar den, varpå den försvinner från cyberspace efter 10 sekunders titt. Aldrig kan någon se den igen! Jag ville bara berätta att jag kommer snart, att jag är på väg, jag tänkte inte på att ni stod där, att ni bufflade lite med varandra, jag ska inte ringa polisen (varför skulle jag, om vad?), snälla, snilla?

Han insinuerar att jag begått oegentligheter genom mitt oskyldiga filmande. Fortfarande arg. Jag är liten nu. Tror han ska slita åt sig min telefon. Och springa.

Hans vänner kommer till undsättning, säger till honom att lämna tanten ifred. Det är nog som hon säger. Hon är bara en oaktsam tönt. Gör aldrig om det! Nej, aldrig. Jag är snäll nu. Ska inte tjalla (om vad? buffligheten?).

Så låter han mig gå. Sur. Så kommer bussen. Och så ser jag att jag visst råkat ta ett kort på busshållplatsen, jag var väl lite lurvig, innan jag filmade, och faktiskt innan de bufflade. 

Alltså, hur oskyldigt? Var detta något att bli arg över? Ta du dina fula vita gymnastikskor och spring och göm dig, stick och brinn. 

Kanske tur för mig att jag inte är lika tuff i verkligheten, då hade jag nog åkt på smörj. För att jag smygplåtar ynglingar.

Chockerande igonorans bland våra ungdomar

Häromkvällen när jag umgicks med mina "något yngre" kollegor passade jag på att ratta lite musik på Pandora (ja, Pandora, är du helt ute och cyklar järnhäst eller, i USA kör man fan inte Spotify). Det är typ som LastFM om du undrade. Det funkar inte i Sverige, så försök inte ens. Jo, gör't, men då måste du vara så pass fräsch i skallen att du kan ratta om din IP-adress till en osvensk. Nej, just det, jag tänkte väl det.

Iallafall, ställde jag in Pandora-radion efter mina musikaliska preferenser. En PSB-radio - kan det bli hetare! Och så spelades typ trippeln på raken - Rent, Halo och True Faith. Hur flott? Jätteflott.

Men i denna veva kom chocken. Min kompis, som visserligen är född 1989 och uppväxt i skyddad verkstad i mellanklassens Amerika, HADE ALDRIG HÖRT TALAS OM DEPECHE MODE. Och inte nog med det. Strax därefter visade det sig att hon ALDRIG HÖRT TALAS OM PET SHOP BOYS heller. New Order var det inte ens idé att fråga om, självklart hade hon inte bekantat sig med dem heller.

Vi snackar alltså om tre av världsscenens största band med ett spann av låtar som sträcker sig över 30 bast, som haft hits och turnéer i alla världens hörn, säkerligen också i den amerikattska håla vari den sten hon gömt sig under legat i.

Det är typ som att någon i min generation inte skulle känna till Beatles eller Stones. Min chock var så djup, jag bara gapade, som en fåne, som en sinnesretarderad, för jag kunde inte förstå hur man kunde växa upp och bli människa utan input från Neil, Chris, Martin, Dave, Bernard.

Hon har så sjukt mycket kvar att uppleva, denna lilla donna!

Gråt inte ut på min axel, jag blir så spänd då

Vissa människor är bra på att bära andras sorg, att ge stöd och trösta dem som är ledsna.

Jag är det inte. Jag vet inte hur man gör. Det finns förstås ingen manual, men jag blir så spänd och fokuserar alldeles för mycket på mig själv och vad jag borde göra, säga.

Jag vet iallafall vad man absolut inte ska göra när någon beklagar sig över något hemskt de råkat ut för. Man ska aldrig dra fram en egen rövarhistoria och försöka bräcka. Det säger sig kanske självt, när någon sitter och gråter över spilld mjölk, men det är samtidigt den vanligaste reaktionen enligt min ringa erfarenhet. Jag tycker det är så vidrigt, så futtigt och så mänskligt. Att stå sig själv närmast. Att utgå från sig själv i allt.

Den senaste veckan har två personer anförtrott mig jobbiga saker. Om cancerbesked. Och om brustna hjärtan. Jag känner inte dessa personer särskilt bra, inte alls på ett personligt plan. Så hur gör man? Ska man krama om dem? Men det känns ju urlöjligt att ha sin första fysiska kontakt med en människa över något sådant hemskt. Så jag babblar lite medkännande goja och tittar på dem med ledsna hundögon. Och hoppas att det ska dröja tills jag hamnar själv med dem igen, så att jag ska slippa fundera över hur jag ska handskas med detta, som om det var för mig det var jobbigt, trots att jag inte är den drabbade, så hemsk är jag.

Spelar jag i ungdomslandslaget?

När tanterna bjuder med mig på gruppresa till Italien skrockar jag gott, kanske lite väl föraktfullt. Som om, liksom. Som om jag skulle vilja det. 40plussare som vill rajtantajtan över en flaska Chianti, inte två. Glöm att jag ska med.

Däremot bokar jag glatt in pubbesök med människor som faktiskt är 10-15 år yngre än mig. Idag hörde jag mig säga till 23-åringen jag bjöd in att "bara coola människor får komma". Svar ja, i denna kategori inbegriper jag mig själv, inga konstigheter.

Det finns ju något unket gammalt talesätt som menar att man är så ung som man gör sig. Ett annat att ålder bara är en siffra. Och ett tredje att kärring är ingen ålder, det är en mentalitet. Sedan brukar jag även hävda att det finns inget som heter för kort kjol. Jag sitter inne med så mycket vishet.

På Thanksgiving-middagen häromdagen var jag äldst. Det var en till som var född på 70-talet fast sent, annars var de 80-talister hela högen, och inte tidiga sådana. När jag själv var sådär 23-26 tyckte jag väl att 37-åriga småbarnsmammor kunde dra sitt gamla spjälsängstäcke över sig, men så var jag väl också ganska fördomsfull och allt annat än öppensinnad. En typisk svennebananpellejöns som tyckte att var och en gör väl ändå bäst i att ACT YOUR AGE. Tur för mig att jag skaffat mig skinn på näsan och kött på benen sedan dess. Eller?

Nu, när jag ju är i det närmaste lastgammal, kan jag istället tycka det är bekvämt att falla tillbaka på mina gamla klyschor. Man är inte äldre än man gör sig. Kärring, jag? Nej, jag är en ung flicka, lite av ett barn fångad i en åldrande kropp. Lilla Ulla. Fast Tant Ulla.

Jag sitter iallafall där på tacksägelsemiddagen och är smärtsamt medveten om att jag är den gamle i gänget. Inte så mycket för att jag inte hänger med i tugget, för det gör jag så klart, jag är ju så pass belevad att jag kan tala latin med di lärde och med bönder på skånska, om jag så vill. Jag kan också fnittra åt tokroliga YouTube-klipp, för det var det vi gjorde. Men enligt principen att det är bättre att förekomma än att förekommas, drar jag upp det faktum att jag är gammal i var och varannan konversation. Skojade på teman såsom "du som är ung och rask" och "på min tid". Som om jag vore pensionär på ricko. I någon slags ängslighet, för att ingen annan ska påpeka det. Att jag är gammal. Som gatan.

Varför pratar du så mycket om din ålder? Hur gammal är du egentligen?

Frågar plötsligt en av ynglingarna i 25-årsåldern. Och jag rycker till som av ett slag, blir tyst. Får en s.k. tankeställare.

Ja, varför tjatar jag så förbenat om min ålder? Så förfärligt aktningsvärd är den ju inte. Och har jag blivit bjuden på kalaset så är det väl för att jag helt enkelt är en trevlig prick som det är ball att vara med, inte av den anledningen att det är kul att hånskratta åt mig för att jag är en liten smula äldre?

Då förstod jag att det bara var jag själv som suttit och spänt mig för att jag har kråksparkar, tantig stil och dålig koll. Så patetiskt, så ängsligt.

På samhällsnivå talas det om åldersrasism. Men bland individer som ska skratta och äta, är det faktiskt inte så jävla viktigt vem som är 40 och vem som är 20. Jag ska sluta fokusera på det där med min ålder, för det är det ingen annan som gör. Och om de gör det är det inte mitt problem så länge jag har roligt. Så!

Prova du med, så kanske du också blir bjuden nästa gång det vankas ungdomsfest.

Och angående den presumtiva Italienresan handlar det inte alls om att jag eventuellt skulle vara lite yngre än medresenärerna, det handlar om att jag är mycket ballare än just det här gänget. Skulle jag ägna mitt egentidskonto åt svulstiga resor, skulle jag hellre prioritera en resa med mina gamla, riktiga vänner än mina kollegor.

Helst av allt skulle jag vilja åka till London och låtsas att jag är ung igen. Hej hopp.