Nu lackar det mot jul igen

Imorgon ska man tillbaka i arbetsselen igen efter tre veckors ledighet. Man skulle kunna säga att den var ljuvlig och i stora drag var den det, men den var framförallt jobbigare än den tillvaron som innebär att arbeta. Att sitta på sitt feta kontorsråttearsle och blippa med maskiner, jämför det med att jaga små snygga stollar på lekplatser, upp och ner för trappor och i sista vagnen på tåget.

Tysta vagnen på tåget  - finns den? Inte i min småfolksvärld. Jag har rest sex timmar ensamvuxen tur och retur till en solig destination med mina två gullungar som visade sig till stora delar vara monster. Ena vägen fullkomligt tömdes vagnen på folk, som väl hellre satt ute bland bagagehyllorna än att lyssna på mina barns illvrål och platsbråk. Eller deras sura mammas tillmälen, vad vet jag, vad vet en kossa. Jag förkunnade att vi minsann aldrig mer, under min livstid och isåfall över min döda kropp, skulle resa tillsammans med tåg någonsin igen. Men cirka 30 timmar senare var vi på det igen. Vad skulle jag göra liksom - utan Bobos flaxkikare hade jag inte chans till något annat för att ta mig hem. Det är så pinsamt det där, att sitta i en tågvagn med barn som uppför sig illa och slår en och varandra, som skriker så högt att fönsterutorna skallrar, som bara skrattar när jag har vett att bli arg.

Jag har haft finfina besök av ledamöter av Docklandslaget och deras kids. Ena gången blev jag så på lyset att jag låg för ankar hela nästföljande dag så att Dockan fick ta hand om alla barnen, inklusive sitt eget. Vid nästa besök hade jag lärt mig en läxa och åt mest ost. Baginboxen var för övrigt nästan tom efter den förstnämnda fadäsen, lika bra det. Vi var två vuxna starka kvinnor och fyra kids i åldrarna 1 till 4, och det var ett jävla liv i luckan, herrejesus tänkte vi om de som hade täta barn och typ tvillingar i mitten, vilken sjuk tillvaro. När de sprang upp och ner ur badbaljan med skumtomtehalkiga fötter, och en bajsade på golvet samtidigt som den fjärde var ute i trädgården, då kan jag säga att det var jävligt svettigt. Att vid midnatt sätta sig vid en ostbricka var vad jag skulle benämna en ynnest (men så är jag också medelålders).

Vi har besökt Malmö Folkets Park och åkt en karusell, snålt, men rättvist.

Jag har varit i Helsingör på heldagsumgänge med väl valda delar av damlandslaget.

Och vi har varit i Göteborg för att bevittna världens vackraste brud och umgåtts riktigt jävla kvalitativt med ungdomens Docklandslag, mer om det i ett annat inlägg.

Mest har vi tittat på Backyardigans, spelat Candy Crush och tittat på serier, man gör alltid så. Sommar, det är för amatörer. Undrar dock fortfarande om The Wire någonsin kommer att ta sig? Efter tre avsnitt är jag fortfarande ifrågasättande av dess storhet, uttråkad så till den milda grad att jag somnar. Ska försöka mig på Episode 4 igen som jag somnade ifrån igår. Men Hill Street Blues liksom, vad ska jag se det för år 2013? Ytterst tveksamt.

Så tack för semestern Menspropps-ManPwr. Men det ska bli rätt skönt att återgå till det stillsamma livet i kontorsstolen, där jag kan jobba på min chipskropp ånyo.

Reklampaus

Det kan väl inte bara vara jag som går och river i läskhyllorna på Ica eller Pressbyrån och letar efter speciella namn? Ser du en Cecilia-flaska och din syster heter Cecilia, nog fan köper du den? Gör en gimmick av det.

Själv har jag letat efter mina snygga barn. En gång hittade jag Lovisa, men då skulle jag precis ta tåget till Danmark och gå på flaskfri konsert, så jag kunde inte köpa. Och det grämde mig!

Igår hittade jag så Isabella på Ica - och var tvungen att gå igenom hela jävla läskflaskesortimentet i hyllor, portabla kylbassänger och kylskåp för att hitta mitt andra barn och därmed undvika en given konflikt. Och hade sånt jävla flyt att jag hittade den! Lovisa-colan, den allra godaste.

Ibland har man tur som döpt sina barn till någorlunda vanliga namn, att man inte hittade på något knas för att vara unik. Unik kan man ju vara på andra sätt, resonerar jag, till exempel genom att vara enastående snygg och ball med en flaska coca-carola i näven.

Stackars Muhammed fick ingen cola - inte för att han inte var topp 50 på namntoppen, utan för att han delar namn med en såttig korangubbe. Hans enda tröst måtte vara att inte Jesus heller fick cola. Eller Ulrika. Jävla 70-tals-kärring. Eller Ulla. 40-talister göre sig icke besvär.

Sammanfattningsvis - en oerhört störig men effektiv kampanj den där. Coca Cola för the people. Dela en Coke med Familjen - just do it. Can't beat the feeling.

Kärleken är evigast

Jag har varit på bröllop. Bland de vackraste någonsin, trots att Jesus och hans fula farsa också var bjudna. Det berodde helt och hållet på det resterande klientelet, förstås. De som i folkmun kallas Docklandslaget, och i spetsen den snyggaste bruden i vitt jag någonsin skådat, sorry alla andra som gift sig med mig som vittne, men ni kanske var bättre på något annat än att just vara snyggast. Och allra störst är kärleken, och på detta bröllop var den större än störst.

Jag vet inte om det var tur eller rentav skicklighet att hitta ett så gediget gäng människor som dessa. Som bekant har jag ju förlorat min sociala kompetens till vardags, busiga bebbar, lilla livet, kom emellan. Men det gör inget! För alla vet ju att med riktigt goda vänner är det alltid som att man sågs senast igår, det är bara att tuta och köra, inga konstigheter, även när det gått ett år senast man ens sa tjena till varandra. Man kan ha likat nåt på Instagram, sagt happy birthday på Facebook, that's it, och det gör inget, så jävla skönt att jag blir varm i hela själen.

Och vet du vad? Jag fick inte ens Tourette's i kyrkan, sa inget om skit, piss, helvete och vademecum. Jag bar fånlog lyckligt och fick till och med tårar i ögonen så vackert det var. När det babblades om Fader Vår såsom i himlen, kanske nåt om Allah och fan och hans moster - vad vet jag - för då stängde jag mina öron och använde istället mina ögon för att titta på kärleken som fanns där framme klädd i vitt respektive beigegrått.

Kvällen innan hade vi klämt ett par pints på en bar i Göteborgs nattlivshetluft. Tror du inte att man med ett par skojare innanför västen tycker att det är en god idé att vi ska live-sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" under bröllopsfesten? Jodå - själv anmälde jag mig som frivillig att solosjunga delar av verserna. Jag får lite storhetsvansinne när jag är på lyset, så kan man säga. 

För nästa dag bestämde vi att det ska vi alls inte göra, eftersom vi inte har förmåga att göra det med kvalitetsgaranti. Men vad hände sedan? Jo, jag fick Sara P till bordet och därtill ett par glas champagne, ett vitt vin och därtill ett rött till köttet, och körde igång tugget igen! Nog fan ska vi sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" för brudparet, det är ju liksom tradition. Fatta effekten om vi ställer oss upp, vi coola låglandskossor i festliga munderingar, står upp som små snygga svampar av coolhet och bräker loss med Jennifer Rushs gamla slagdänga, man gör alltid så! Joråsåatte. 

Vi samlade vårt fräscha damlandslag ute vid kajen för att öva. Det lät förstås för bedrövligt, vad annat kunde man begära, men vi var ett par som sjukt nog fortfarande kände att det var en bra idé. Trots att sällskapet som råkat hamna bredvid oss under sångövningen bad oss tona ner, trots att två eller tre deltagare direkt lade in sitt veto och drog sig ur. Chocken i det! Hur kunde man dra sig ur något så genialt? Jag och min vapendragare, hon den där Sara Snygg förstås, som bjudit upp alla på scen på min fantastiska bröllopsfest för att sjunga ovan nämnda trudelett på ett succéartat sätt, ville inte ge oss. Nog reser sig svamparna sig upp ändå, om vi bara tar ton, inte kan de neka oss detta ögonblick av storhet? 

Vansinne förstås. Det blev aldrig någon sång. Efter middagen när möjligheten (att göra oss till allmänt åtlöje) blåsts bort - då gjorde vi vårt sista tappra försök att förnedra oss och bad Mr DJ spela "The power of love" och han ba vabeva, kommer inte på frågan. Så var den stunden över. Ibland har man tur!

På dansgolvet revs det av en och annan diskoteksrökare, och hör och häpna, tappa din haka - jag fick feeling. Det var jag och Mawia, världens bästa Mawia, som fick feeling alldeles samtidigt - och det var magiskt. Vi tog varandras händer och dansade som i trans, vi tokskrattade så att vi fick kramp i käkarna, det var hon och jag mot världen, det var eufori, helt jävla otroligt vackert och ett minne jag ska bevara i mitt hjärta till alla de dagar då livet känns tungt eller tråkigt - då ska jag frammana denna bild på min näthinna och skratta mig lycklig ända till graven. Om de som knarkar känner så här, förstår jag fullständigt vad de sysslar med.

Kärleken är evig när vi är tillsammans - ingenting är större än det här.

Trött, gammal och hängig. Och så huvudvärk på det.

Kommer du ihåg när vi var ungdomar, hur vi crazy, sexy, cool tog bussen till Malmö för fäääääst. Eller så fastnade vi halvvägs hos de där grabbarna i Åkarp, de som bjöd på hemmafest i stora villor. Jag minns inte så noga.

Jag kommer dock ihåg bussarna och hur jävliga de var. Hur man väntade på dem  jämt och jävla ständigt, och hur de alltid, när de väl kom, var knökfulla med högljudda, mer än salongsberusade, sådana som vi, bara alltid lite värre.

Jag har stått i den här staden, i Malmö, i världen, och väntat på att bussar ska komma, jag har sett solen gå upp medan jag ägnat mig åt detta.

Så jag borde haft vett att kolla när nästa buss går, i någon slags digital tidtabell, det tycker man.

Då hade jag sluppit sitta här nu, mitt i natten tycker en tant, och vänta på en brölbuss, som inte kommer förrän nästa dygn, med en huvudvärk från djupet av min smärta ackompanjerad av ett illamående som väl knappast, om jag har någon slags stake kvar i mig, kan bero på att jag druckit tre öl.

Man kunde ha lärt sig av sin ungdoms misstag, men inte fan gjorde man det.

I övrigt var det trevligt att träffa docklandslag på Möllans, tackar som frågar. Och iallafall de två första ölen var goda.