On track

Alla medelålders småbarnsföräldrar ser på Sven Bananas favoritprogram. Klockan åtta bänkar de sig med snacks och vin, kryper kanske nära varandra i soffan, riktigt myser. Barnen ligger på behörigt avstånd i sina nynattade tillstånd i sängarna och snusar sött. Kristian Luuk tar dessa hårt arbetande sömnbristsdrabbade hjältar på en resa de hett efterlängtat hela veckan, ja förmodligen ända sedan förra veckan klockan 21 när föregående avsnitt slutade.

Jag vill inte vara sämre, jag vill inte leva utanför samhället, så jag slår på ettan när klockan blir 20.

Bara det att mina barn fortfarande är vakna. Så klart. Och de dansar och skriker av skratt i köket när Papai svingar dem runt runt på rajtantajtan. Så jag hör inte vad de säger på teven. Hoa-Hoa med sitt muttrande. Cecilia Hagen som pratar 20 ord när det antagligen hade räckt med tre. Fredrik Lindström med sin gnälliga dialekt. Ett tåg som rullar genom ett skogigt Italien för att slutligen landa i...Verona! Där har jag varit! Det har kan bli kul, tänker jag, och försöker lystra genom skrattsalvorna från köksregionen. Men alla frågor handlar om opera och skit från 1900-frösihjäl och det enda som händer är att jag får vatten på min kvarn. På Spåret är för pensionärer! Basta.

När sedan en liten skojare till apa börjar klättra på mig, hävdar att jag är en häst som det ska ridas på, ja då är det bara att spänna tömmarna, säga ptrooo och hejdå till tv-apparaten.

Men jag försökte iallafall!

När mina snygga barn sedermera somnat vid 22-draget, då hällde jag i mig ett par groggar emedan jag vek ett stort antal ritningar på ett ytterst arkitektvikarproffsigt vis. Ritningarna föreställde en jävligt cool högteknologisk anläggning som jag ska vara med och bygga, ungefär tills jag blir pensionär. Bäst att impa med snabb leverans av färdigvikta ritningar på måndag morgon, så att de fattar att jag är en klippa som måste anställas, tänker jag. Med Kahlua och Jack Daniels gick det snabbt och smidigt, kan du tro.

Så kan man också roa sig en fredagskväll!