Det är därför många gillar lyteskomik, fast det är få som vill erkänna det. Klumpfot, cp-skada, rullstolsbundenhet - hur kul som helst. För att man inte sitter där själv.
Och det är därför så många tycker att t.ex. Ove Sundberg är en kul karaktär, för att han ändå är lite mer pinsam och töntig än vad jag någonsin kan bli i min pinsamma töntighet.
Av samma anledning frossar vi i historietter i media om människor som på något sätt misslyckats. Nån tjock jävel som ätit för mycket kakor. Jag har mina love handles och min ölmage, men inte fan måste jag bäras ut med lyftkran från mitt eget hus.
Program som Lyxfällan är som mest poppis bland de som äger ett kreditkort och som använder det på bara ett lite sundare sätt än de som figurerar i programmet.
Den mest slagfärdiga humorn, det är den med hög igenkänningsfaktor. Träffande vardagsdråpligheter, gärna med farsartad inriktning, liksom överdriven. För att var och en vill känna sig som en vinnare, även om så klart de flesta är förlorare, bara inte lika stora förlorare som de allra största förlorarna, dvs de cp-skadade i rullstol, den ensamme och elake Ove Sundberg, hon som körde sin kreditkortsskuld åt helvete ända upp i himmelshöjd.
Det är väl därför jag inte tycker att Ove Sundberg är rolig, för jag känner inte igen mig alls i honom. Det finns inget av Ove i mig, jag är inte snål, tråkig eller svennebananig. Och det är av samma anledning jag inte tittar på och njuter av Lyxfällan, för jag har inget kreditkort och jag gillar inte ens att shoppa. Riktigt jävla tjocka människor kan jag dock tycka det är lite tillfredsställande att frossa i, sådana som trycker i sig kebab efter kebab framför dumburken, och sedan undrar hurihelvete det gick till när de fick hjärtinfarkt till följd av sjuklig fetma. Och det är så klart för att jag känner igen mig i deras historia, och att jag med mina fåtalet extrakilo kan känna mig som en vinnare i sammanhanget.
I racet om vem som är the biggest loser i livet, är man glad om man iallafall inte kommer sist.
No comments:
Post a Comment