Passa på att äta, snart är det slut på sötebrödsdagarna

Hemmakontoret

Jag har hemmakontor denna vecka. Det innebär att jag stiger upp fem minuter innan arbetet börjar. Det är bara att rulla ur sänghalmen, trycka på ketteln och slå på jobbdatorn, sedan sitter man där som snyggast och tjänar sitt levebröd i pyjamas, risigt hår och dålig ande.

Jag tror att hemmaarbete, det är framstjärten. Varför ska man behöva ysta iväg till ett kontorslandskap, när det mesta ändå sköts via datorn som man med lätthet kopplar upp i hemmets sexiga vrå? Och så mycket tid man sparar på att inte fikapausa stup i kvarten. Socialisera. Snacka skit. I framstjärten slipper vi nog träffa varandra alls, kan vi sitta i våra pyjamasar och chatta jämt.

Fina flickor

Julegröt

Jag längtar hem

Här ska vi bo. Jag är sugnast i kommunen. Men måste hålla mig ända tills det blir februarg.

Under tiden kan jag klippa ut små sängar, soffor och bord i papper och klistra in i planritningen. Planera och bestämma hur det ska se ut (för att sedan omkullkasta alla planer då det väl är dags för inflytt, man gör alltid så) - det gjorde jag iallafall senast jag flyttade in i ett helt tomt hus. Detta var visserligen 1984, när vi flyttade in på Thulehemsvägen, men ändå, det är säkert lika kul än idag. Jag gjorde det faktiskt igen vid ca 30 när vi flyttade jobbet till nytt kontor, klippte och klistrade med miniatyrskrivbord och dokumentskåp i papp, och det var riktigt skojigt.

Snart är jag ett Munin-troll, jag längtar hem.

Och ja mamma, jag vet att man inte juter av utsikt, men det verkar vara något fett finger som slirat, och nu är det försent att ändra för jag har sparat som JPG, håll till godo.

Hej, jag heter Ulrika

Och det gör inget att jag heter Ulrika!

Det fanns en tid då jag tyckte att Ulrika var en tråkig tjej, Ulrika H as apposed to Ulrika N i klassen liksom, lite för blyg, lite för tafatt. Ulrika, hon utan smeknamn, hon utan kompisar. Hon med alla gosedjuren. Hon som man som förälder röt åt om man var arg.

Sedan kom ju Ullis, den där tonåringen som blev rödlätt i ansiktet, men som var rolig med sina östgöte-parodier, som åkte på skidsemester, som ernådde fjortisfylla de luxe vid 17 års ålder och fick åka till lasarettet och spy. Hon var rätt kul, om än omogen, om än snedsminkad och lite osäker. Begär inget, men vill ha allt.

Därefter föddes Ulla. Lill-tanten som vägrar bli tant. Som lever efter mottot att allt blir mycket roligare om man är snygg. Det finns inget som heter för kort kjol eller för mycket smink, och fullast vinner. Hon är rapp i både käft och tanke, ett socialt vidunder och yrväder, alltid med där det är som mest action, alltid på g, alltid på väg.

Men nu är hon tillbaka, Ulrika. Inte den tråkiga, inte den osäkra. Kanske den vuxna versionen, den med lika delar Ullis, Ulla och Ulrika – den som tar det bästa ur det mesta. Fortfarande roligast av alla, lite tuffare än de flesta. Ulrika 2.0, fortfarande betaversionen, men jag börjar bli varm i kläderna nu, jag tror minsann jag börjar trivas som Ulrika. Bara jag ibland får vara Ulla och Ullis också.

Juldagen - slapp och seg

Vi leker. Jag har ritat snyggt på magnettavlan. Och konstaterat att:

a. Det är omöjligt att fånga en bäbis snygghet på bild med en sony ericsson-kamera för den är så jäävla långsam. Jag vill inte vara taskig mot min arbetsgivare för jag älskar den och högaktar den på många sätt och vis, men jag tror inte de tänkte på småbarns mobilitet när de designade kameran och beslutade sig för en långsam slutartid.

och

b. Det är en lätt match att få tvättid på juldagen. Ingen vill tvätta, alla äter rester med tjocksmocksläktgänget. Jag fick alla maskiner och alla tumlare, men det var ändå sjukt trist och jag drömde mig bort till Munin där maskinfan står och gör mig sugen redan i badrummet.

Jesus föddes inte idag, ej heller fan eller hans moster. Men vi är på god väg att tömma Paradis-asken, så nog fan är det en välsignad juljävel.

Jag kollade lite på Anna Ankas jul innan, och hon svär ju så förbannat. Väldigt inspirerande.

Man gör alltid så - the xmas edition

God jul. Varje år är det samma sak. Jag och min bror har inte köpt en endaste klapp när julaftonsmorgonen glimmar, så vi panikköper den tjugofjärde. Bara att vi varje år glömmer att de få affärer som är öppna stänger klockan 1. Vi träffas klockan 12, men så klart är hälften av oss 25 minuter sena, vi möts i fel affär och ungefär samtidigt som vi kommer in på Jättekul släcker de takbelysningen och basunerar ut i högtalarna att det är dags att lägga på en rem och get the hell out of there. Jular ska firas, tomtebloss tändas och Kallianka från tv-appratus strömma.

Snåhléns är den enda butiken som är öppen till 2 - där roffar vi åt oss ett gäng produkter, framför allt strumpor och underkläder, förmodligen de roligaste klapparna en tomte kan dela ut.

Sedan blir det julefrid på Thulehemsvägen, det bästa är som alltid maten och vi äter tills vi storknar och hoppas maten ska vara lättspydd, sedan fyller vi på från chokladaskarna innan vi vid 22-draget går in i andra andningen - vilket betyder att vi tömmer Jansson-formen, nyvärmer köttbullarna och ett par prinskorvar får slinka ner. Glögg och julmust är dryckerna för dagen och på bordet. Sedan spelar vi spel med ena näven i Alladin, andra med nötknäckaren i högsta hugg.

Julegran och julegris, vi tackom nu så gärna.

Live från köksgolvet

Här sitter lilla snygg o äter ärtor-majs-paprika direkt från kastrullan.

Munintrolleriet

Här ska vi bo. Ute på landet. Med utsikt över fälten. Med nordanvinden bitande i husknuten. Så jävla bra, så jävla modernt. Vi får hålla hattarna och hästarna tills 1 februari, men sedan börjar det roliga. Då blir vi Muninpappa, Muninmamma och Munintroll. Älskar't.

Det drabbar ingen fattig.

Själv fick jag mitt konsultuppdrag förlängt just precis idag, men det är så klart inte samma för alla. En måste ju vara bäst, som jag brukar säga.

Gammeltacka

Jag höll på att tappa dubbelhakan när en kollega avslöjade sin oanade ålder på 25 bast. Hon! 25! Om vi hade radat upp mig och henne i en rad, typ vittneskonfrontation, hade inte en jävel (högst 1 av 10) gissat att hon är yngre än jag. Och jag är ändå på pappret på väg utför, snart 34 men still going strong.

Hon babblade om ”ålderskris”, och jo, en sådan krissituation skulle jag också kunna halka ner i om jag var 25 men såg ut som 35.

Vi snackar djupa rynkor i pannan vid minsta höjning av bryn, ansenliga veck i mungiporna vid antydan till flin, kråksparkarna allan vid ögonvrårna. Och till detta visserligen en ungdomlig, vältränad kropp. Men det är ju fejset som avslöjar. Ett åldrat anlete kan bara botox dölja medelst svullnad - rutor på magen har du inget för om du vill bli tagen för att vara en medlem i ungdomslandslaget, och det vill vi ju alla.

Den som såg ”Ensam mamma söker”-säsongen med den pensionärsrussinskrynkliga 37-åringen Helena vet vad jag snackar om. Vilken sliten kärring!

Jag tycker folk i min ålder ser ut som medelålders i sina korta praktiska osminkade rynkiga tantansikten. Varför ser folk så slitna ut? Så fårade, så tärda, så hängiga, rynkiga, så fula. Så vuxna.

Jo, det har jag kommit på. Det måste vara solandet. Har du hört en svensk snacka väder? Det är det absolut mest intressanta samtalsämnet (alldeles före inredning och tv-program) för alla svennar. Och det mest ärevördiga man kan göra i vinterrusket är att boka sig ett säte till solen, Ayanapa eller fucking Bangkok, och ”få lite färg”. Cancervarningar har ingen effekt, vad som är viktigt är att just idag vara brunbränd, dvs snygg. ”Lite färg” får man även med fördel i cancermaskinen solariet – av BUS-produkter blir man ju bara randig. Och så bruna alla är på somrarna i Svea, man måste passa på och pressa, "få färg".

Och där har du vad som finns innanför nötskalet. Snyggfräsch idag, gammeltackeskrynklig tomorrow. Så är det att leva för stunden utan att tänka på konsekvenserna, så är det att sola sig till ett för tidigt åldrande.

Och det är för att jag har skytt solen och dess strålar, både från stjärnan Solen och från de artificiella strålarna i solariet, som jag fortfarande får visa leg när jag köper snus och folköl på Ica, på Systemet när jag köper sprit och i baren när jag handlar drinkar. Inte varje gång, men tillräckligt ofta för att jag ska undra om det faktiskt inte är så att jag är en tant fångad i en ungdoms kropp med tillhörande flickansikte.

Jag har både rökt och supit hårt i många år, men det har inte fått mig att åldras nämnvärt. Därför blir slutsatsen att det är min blekhet som givit mig min eviga ungdom, kanske i kombination med min fetma som fyller ut linjer och veck, kanske det. Men faktum kvarstår, jag är still snygg after all these years.

Lolo har snott min datamaskin

Dagens tips

Är att alla vuxna kan köpa sina strumpbyxor på barnavdelningen, där de är hälften så dyra och minst lika snygga, förmodligen snyggare, för det är ju mycket roligare mönster och färger.

Sysslar du med mode, eller?

Jag är sjukt ointresserad av mode. Jag dör av tristess när jag tvingas läsa Elle/Vogue. Tycker det är fullständigt supertrist att gå i skoaffärer. Och shoppa för shoppandets skull. Köpa? Jag hittar.

Kanske därför jag är så snygg?

Om gravitation

Sånt här händer bara i ett lärdomssäte såsom Lund, fullt av pensionerade professorer.

Vi fikar. En gubbe, som suttit vid bordet bakom, passerar och säger:

-Hon testar Newtons lagar, ser jag.

Och ja, det är ju just vad hon gör, min dotter som slänger saker på golvet som jag glatt plockar upp. Så smart.

Hemma bäst, fuck the rest

Jag har inget socialt liv längre. Och det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på vilken avancerad socializer jag var för bara några år sedan. Sitta hemma och fisa en kväll utan sällskap? Ja eventuellt om jag måste, men aldrig på en fredag. Att det går flera veckor och ibland månader mellan att jag är full, det är också en stark kontrast mot hur det gick till under åldersspannet 18 till 32, då jag tror jag kan räkna vita veckor på ena handens fingrar. Nu tar jag på sin höjd en mugg glögg om aftonen, och blir kymig i magen och lägger ner verkstan. Och tar jag i med hårdhandskarna blir jag bakfull, vilket är mycket ovant och inte känns bra med en bäbis på sitt ansvar.

Ja, det stämmer, jag har helt enkelt blivit en tant, en kärring på riktigt. En sådan där mamma som bara är mamma. Nästa steg blir sluta sminka och klippa kort och praktiskt. Och fotriktiga skor och storhandla på Willy’s/AG:s favör. Man gör alltid så. Och jag varken har vett att skämmas eller vara missnöjd. Jag trivs ju bättre här, hemma i mjukisbyxan. Bland det roligaste och mest exotiska jag kan tänka mig att göra är att gå till Ica och botanisera bland dagligvaruprodukter. På riktigt.

Jag minns att man alltid sa, att det viktigaste det är vänner, pojkvänner dom kommer ju och går. Vänner är bestående, dom har man för livet.

Men så är det ju inte längre, snarare tvärtom. Vänner försvinner ju när man inte har möjlighet att ses, när man inte är med på fredagspinten, när man aldrig har tid (lust?) att höras, när man har olika intressen eller inriktningar på sina liv. Mannen däremot, han som är far till barnet, han består, han finns kvar, han kommer alltid att vara med. Och klyschan stämmer att när man får barn blir allt annat än barnet relativt oviktigt.

En gång i tiden var jag spindeln i nätet i bekantskapskretsen, var den som styrde upp bus och var med på allt.

Nu ringer jag aldrig till någon och ingen ringer någonsin till mig. Jag tror inte ens det är många som har mitt nya nummer, vad ska dom med det till, liksom.

När man bodde i England hördes man inte så ofta med sina svenska vänner, och när man flyttat ifrån England hörs man av allt mer sällan med sina engelska. Det blir lätt så när man inte finns i varandras vardag. Och bara för att man flyttat till Sverige betyder inte det att man per automatik tas upp i gamla vänners bekantskapskrets och umgänge. Med andra ord är man inte aktuell eller spännande för någon.

Och dessutom, med heltidsjobb och liten dotter som man vill maximera umgänget med på kvällarna, och som ju vanligtvis är uppe och leker till midnatt ungefär, har man inte tid med några sociala utsvävningar.

Jag VILL vara hemma varje kväll, jag vill vara med min dotter, och jag orkar inte riktigt prata i telefon, och att chatta är ungefär lika jobbigt med en bäbis som drar en i jackärmen. Alltså finns det för tillfället inget utrymme för eget socialt liv. Skulle jag gå ut och svira en kväll, blir det dessutom sjukt trist för min man som redan varit själv hemma hela dagen med den lilla. Och för den lilla som längtat så hett efter umgänget med mamman hela dagen, och vice versa. Någon måtta får det vara.

Missförstå mig rätt, jag är lite gnällig för att jag inte längre har något socialt umgänge, men samtidigt har jag ju inte själv ansträngt mig ett skit för att skapa sociala kontakter eller föreslagit umgänge, för det orkar jag ju inte.

Livet har förändrats och jag med det, pinten är utskvalpad, fimpen för länge sedan släckt och allt knark har blåst bort som mjöldamm i dimman.

Kvar står jag, stolt och snygg, julgranen redan färdigklädd, bäbisen i fokus och med matlåda med mig till jobbet varje dag - präktig, ansvarsfull och vuxen. Skål och välkomna.

Guess who came to the office today!

Lovisa idag

Inte vaccinsjuk längre!

Självanalys

Jag är:
a. roligare än andra
b. konstigare än andra

Det märks i sociala sammanhang. Att jag är rolig är ju ingen nyhet, men det som förvånar är hur tråkiga folk över lag är. Spända, torra och olustiga är vad dom är. Allt dom säger är förutsägbart, trist och platt – inga höjda ögonbryn, inga aha-upplevelser, inga skratt. Ingen vill sticka ut, ingen vill väcka uppmärksamhet. Och nu grovgeneraliserar jag.

Med roligheten följer också att jag uppfattas som konstig, lite knäpp, lite svår. Man vet inte om jag är allvarlig, ironisk eller till och med sarkastisk. Det är sådant man lär sig hantera och uppskatta efter hand, men till att börja med skapar min approach ett visst mått av förvirring.
Och jag gillar ju chockvärdet. Att få folk att rycka till ur sin dvala, skratta lite i sin vardagsmisär. Principen att det är skönt att svära i kyrkan applicerar jag i många situationer. Men när jag anser mig vara lustigkurrig skojare, kan nya bekanta gärna tolka mig som konstig, på gränsen till vulgär. Man får bjuda på det.

Vardagsexempel:

Generellt sett äger jag inte förmågan att kallprata. Detta för att jag tycker det är så evinnerligt tråkigt. Jag har fan inte ens tid med mina riktiga vänner, hur ska jag ha kraft att ge tid till tomma nissar vars mundiarré hotar att söva mig med sin tristess? Igår på Manpowers julmiddag kom det till exempel fram en snubbe som jobbade som säljare och ville kallprata (jaha, vad heter du, vad jobbar du med, vad gott det ska bli med mat). Henrik hette han och såg ut som den fjant han var. Himla kul att träffa nya människor. Det var bland det tråkigaste samtal jag haft det här året, och det var inget jag dolde att jag tyckte. Suck.

Sedan satt jag till bords på ovan nämna kalas med ett gäng låglandskossor, alla konsulter på mitt företag. Världens tråkigaste människor med världens tråkigaste samtalsämnen.

Ja, nu blir det nog rusning efter de ekologiska julskinkorna i år.

Min katt kissar i en låda i hallen.

Jag är laktosintolerant därför blir jag körig i magen när jag äter mjölkprodukter.

Ibland tror jag att jag har ett barn för att min pojkvän/sambo är som ett.

Gud, vad ris à la malta är gott. Vad ska vårt quiz-lag heta? Jag vet, Ris-à-la-Malta-lovers, så himla fyndigt.

Sedan var det en kärring i just Ris-à-la-Malta-lovers som var helt bombsäker på att Jesus hade talat hebreiska, men jag visste ju att det var armeiska. Men så lät jag henne hållas. Och så fick vi fel. Jag blir så jävla lack. ”var fan hittade ni henne?” utbrast jag till resten av lagkamraterna efter att vi hade förlorat och kärringen redan gått hem. Vilken sopa. De skrattade visserligen åt mig – och åt min Karl-Bertils ömma moder-imitation, min analys om grisköttet som lika gärna kunde skapas direkt på laboratoriet utan grisar involverade – men de såg samtidigt konfunderade ut och det var ingen som kontrade med något kul själv.

Och alla tog det lugnt med spriten, on a school night liksom. Det blev till och med en drinkbiljett över som jag inte vågade ta, vilket grämde mig (alkoholmissbruk är vad det kallas).

Nej, vet du vad, jag tror inte jag passar in, jag tror aldrig att jag kommer passa in, och det är jag fan i mig glad för.