Shayne Ward

Jag blev smått sjuk i huvudet i helgen. Tre gånger tittade jag på X-factor: Grand finale live på Lördagkvällen med ett gäng andra (halv)entusiaster, reprisen på Söndagmorgon på ITV1 och sedan igen om aftonen på ITV2. Visst blev det tjatigt, jag kunde nästan säga KateThorntons förutsägbara kommentarer i munnen på henne, visste precis vad som skulle hända härnäst. Totalt ospännande var det naturligtvis den andra och tredje gången gillt, men i tants bröst visade sig ett tonårshjärta klappa för en fager 21-åring och jag blev helt töntigt såld.

Och jag, som inte ens som tonåring hade idoler så som andra unga flickor hade; inga NKOTB-affischer tapetserade mina väggar, jag ansåg Paul Rein, Style-killarna, Don Johnson och Joey Tempest vara synnerligen osexiga och jag fastnade aldrig på allvar för varken Backstreet Boys, Take That eller Westlife. Ignorera en kort förälskelse i Björn Skifs i början av 80-talet då jag körde hans krogshow på Börsen på repeat i VCR-maskinen, jag var väl inte mer än 8-10 bast och 35-årige Björn var mer som en far (hoppas man). Och med Neil Tennant var det mer att jag tänkte honom som en Gud som kunde se allt jag gjorde, varför jag måste vara cool och säga balla saker även i min ensamhet som fjortis. Nej, banala idolförälskelser är inget jag sysslar med. Och det gör jag väl fortfarande inte, men jag blir ändå en smula förskräckt när jag erinrar mig att jag till på köpet i natt drömde bisarra drömmar om den unge man som tog hem segern i the X-factor.

Under själva tävligen bodde han, helt logiskt, hemma hos mig och mina föräldrar på Thulehemsvägen. Och där gick jag runt och var sugen. Och jag skröt: "Jag skulle ju aldrig ställa upp i en tävling som x-factor, men om jag hade gjort det hade det nog gått väldigt bra för mig". Så sa han: "Ja, du är ju rätt snygg för din ålder, men du borde försöka gå ner lite i vikt!". Sjuka jävel, kalla mig tant och tjock i samma mening. Men självklart var det mest sjukt att drömma om en 21-årig snubbe från Manchester som vunnit en kommersialiserad talangtävling på kanal nummer 3.

Och är ändå inte the bottom nådd när jag ställer klockan på extra tidig ringning en måndagmorgon för att jag ska kunna se hans framträdande med nya ostiga smörsingeln på GMTV kl 07.30? Ska jag köpa den på Onsdag så att han uppnår åtråvärda Christmas Number One med sin synnerliga skitlåt? Den spelas på radio even as we speak, men det exalterar mig föga, man kan ju för fan inte se honom på radion.

Approaching 30, men med faiblesse för en oerhört vacker yngling i värsta fjortisstil. Så ytterligt patetiskt. Men är han inte fin, så säg? Eh hum.

Gå och dra nåt gammalt över dig, kärring.