Jag har lärt mig jogga. Visserligen utan tempo, men vem hänger upp sig på banala detaljer, bar en ost väl. 8 kilometer är mitt rekord. Vi snackar oavbruten jogging. Och för mig, som högst kutat 3 km, och det var på högstadiet när det på något sätt värt att impa på andra, är det imponerande.
Låt oss gräva in oss i detaljer, man gör alltid så när man är nörd:
Mitt första mål var couch to 5k. Det är alltså en app där soffpotatisar lär sig komma i form långsamt men säkert. Med en ostburgare i örat lär man sig under lätt jogging med promenadavbrott att under cirka 6 veckors tid löpa fem kilometer. Ja, du hör ju själv. För att anta den utmaningen hade man behövt vara en särdeles fetlagd chipskvinna med soffa fastklistrad i röv eller tvärtom. Jag är inte sån. Jag är däremot en medelålders kvinna som aldrig springer, men som gärna går, som inte bangar, som aldrig är lat i vardagen. Och där har du hemligheten varför jag inte är smällfetare än småmullig. Kvantiteterna jag mullar i mig försvinner något genom ett aktivt leverne. Jag är fortfarande tjockis, men inte överviktig. Hur som helst -när osten peppade mig i örat "c´mon u can do it, there´s only 30 seconds left of running until your next 1 minute of walking" - det var då jag tänkte såsom busschauffören: vad fan. Varför sluta springa? Så jag gjorde inte det.
Sedan sprang jag 5km under 30, det tyckte jag var snyggt. Nästa mål är 1 milajävel. Ingen tid, ingen press, bara mil. Och efter åtta kilometer hade jag säkert kunnat två till, så cool är jag, men jag sparar mig, för att ha mål i livet är viktigt, har jag förstått, så låt mig suga på denna karamell lite till.
Milen under timmen? Ja, det är mitt slutgiltiga mål - sedan orkar jag nog inte mer.
No comments:
Post a Comment