Tar du sju blomjävlar under din kudde och drömmer om mig? Ja du, hoppas inte för mycket. Jag har lagt mig själv på is.
Nu så här på torsdagsfredagsmyskvällen, när alla andra har lagt sig, och jag sitter och lurar med ett glas vin, så sitter jag och googlar mig själv som en dåre och kollar igenom mitt fejsbokalbum sedan cirka 2007. Det är bara att konstatera: fy fan vad glad jag var, vad roligt jag hade, vad snygg jag var. Verkligen! Att jag fick ligga, det är verkligen inga konstigheter, det fattar man ju när man tittar.
Men av alla människor jag ser på bilderna, alla dessa där jag sitter och skrattar och är sådär löjligt lycklig som bara en full eller drogad person kan vara, har jag väldigt få kvar i mitt dagliga liv idag. Så beklämmande. Hur vi älskade, hur vi skrattade. Jag förstår ju själv jadijadi familj och barn som tar all tid, men att det skulle landa vid att jag har typ noll kompisar i min närhet, det fattade jag aldrig, hur snett det kunde gå. Mycket märkligt. Jag är ju fortfarande kul, längst här inne, ballast i kommunen, eller vad.
Ibland undrar jag, när småbarnsåren har lagt sig, vaknar det igen då, finns det någon kvar?
No comments:
Post a Comment