Message from outer space

Det här är ett meddelande till alla som tror att livet är inte så mycket lattjo när man skaffat barn. Vem var uppe längst? Var det småbarnsmorsorna eller, vem orkade mest, vem rockade dansgolvet, var det jag eller?  Jo fan. Jag är månne inte så fräck fräsig cool i vardagen, men när festen är på g är jag den sista att lämna. Godafton.

Grodor ur mun

Jag skiter i skogsmulle, jag skiter i pålen, jag skiter i allt. Midsommar har jag ju redan firat, på det där löjligt traditionella viset, Små Grodorna, Jänta o ja, Jungfru Skär, och det blir ju inte precis roligare med åren. Den festen ordnade jag själv på mitt jobb. Det är jag som är festfixar'n.

Vad jag har lärt mig i dessa festfixartag är att folk i allmänhet inte tycker om att sjunga. Folk är cp, inget nytt. Karaoken jag ordnade var det ju i princip bara en donna och en portugis som uppskattade. Allsången, som du ser nedan, från midsommarfesten, hade typ tre entusiastiska i publiken. Ovan nämnda portugis, och föräldrar till de två allsångsledarna. Resten flydde bokstavligen fältet. Trams!

Vi hade iallafall tur med vädret, som farsen sa. Det har vi inte idag, det blåser upp till thunderstorm, och vi som är åskrädda vill inte till nån Skrylleskog idag, vi håller oss till klockan 4, för då blir det sill och jordgubbar hos Mamma Mu, det du!

My favourite Anja

Vet du att jag var och såg ett av mina favoritband live häromdagen, iallafall topp tre?

It was "Enjoy the silence", "Precious", "Question of time" all over the place - men vet du vilken som var min största behållning? Var det Dave´s nakna bringa, tror du? Martin Gores nervösa gitarrlirkande, tvättmedelskillens upp- och nerhopp? Nej. Det bästa var att jag fick vara med min bästa. Du ser henne nedan. Den snyggaste jag vet. Låt mig vara en ost for a moment och säga att jag saknar henne dagligen. Det är sant. 

Men ser du inte vilken snygg bästis jag har???

Träningsbloggfanhelvete

Jag har lärt mig jogga. Visserligen utan tempo, men vem hänger upp sig på banala detaljer, bar en ost väl. 8 kilometer är mitt rekord. Vi snackar oavbruten jogging. Och för mig, som högst kutat 3 km, och det var på högstadiet när det på något sätt värt att impa på andra, är det imponerande.

Låt oss gräva in oss i detaljer, man gör alltid så när man är nörd:

Mitt första mål var couch to 5k. Det är alltså en app där soffpotatisar lär sig komma i form långsamt men säkert. Med en ostburgare i örat lär man sig under lätt jogging med promenadavbrott att under cirka 6 veckors tid löpa fem kilometer. Ja, du hör ju själv. För att anta den utmaningen hade man behövt vara en särdeles fetlagd chipskvinna med soffa fastklistrad i röv eller tvärtom. Jag är inte sån. Jag är däremot en medelålders kvinna som aldrig springer, men som gärna går, som inte bangar, som aldrig är lat i vardagen. Och där har du hemligheten varför jag inte är smällfetare än småmullig. Kvantiteterna jag mullar i mig försvinner något genom ett aktivt leverne. Jag är fortfarande tjockis, men inte överviktig. Hur som helst -när osten peppade mig i örat "c´mon u can do it, there´s only 30 seconds left of running until your next 1 minute of walking" - det var då jag tänkte såsom busschauffören: vad fan. Varför sluta springa? Så jag gjorde inte det.

Sedan sprang jag 5km under 30, det tyckte jag var snyggt. Nästa mål är 1 milajävel. Ingen tid, ingen press, bara mil. Och efter åtta kilometer hade jag säkert kunnat två till, så cool är jag, men jag sparar mig, för att ha mål i livet är viktigt, har jag förstått, så låt mig suga på denna karamell lite till.

Milen under timmen? Ja, det är mitt slutgiltiga mål - sedan orkar jag nog inte mer.

Dream a little dream of me

Tar du sju blomjävlar under din kudde och drömmer om mig? Ja du, hoppas inte för mycket. Jag har lagt mig själv på is.

Nu så här på torsdagsfredagsmyskvällen, när alla andra har lagt sig, och jag sitter och lurar med ett glas vin, så sitter jag och googlar mig själv som en dåre och kollar igenom mitt fejsbokalbum sedan cirka 2007. Det är bara att konstatera: fy fan vad glad jag var, vad roligt jag hade, vad snygg jag var. Verkligen! Att jag fick ligga, det är verkligen inga konstigheter, det fattar man ju när man tittar.

Men av alla människor jag ser på bilderna, alla dessa där jag sitter och skrattar och är sådär löjligt lycklig som bara en full eller drogad person kan vara, har jag väldigt få kvar i mitt dagliga liv idag. Så beklämmande. Hur vi älskade, hur vi skrattade. Jag förstår ju själv jadijadi familj och barn som tar all tid, men att det skulle landa vid att jag har typ noll kompisar i min närhet, det fattade jag aldrig, hur snett det kunde gå. Mycket märkligt. Jag är ju fortfarande kul, längst här inne, ballast i kommunen, eller vad.

Ibland undrar jag, när småbarnsåren har lagt sig, vaknar det igen då, finns det någon kvar?

Låt mig för fan få fjäska ifred

På egenskördad rabarber bakade jag en enastående paj. Tog med den till arbetsplatsen för att fylla på fjäskkontot lite. Kanske bli anställd på kuppen, vad vet jag, vad vet en ko.

Så möts jag av ett mail att någon jävel bjuder på ostkaka från Amerikatt efter lunch. Tänker vad fan, men jag kan ju bjuda den andra gruppen jag jobbar med. Strax därefter trillar det in ett mail om nationaldagsbakelser.

Och här sitter jag som ett bevis på löjlighet med min patetiska rabarberkompott.

Det fikas för jävla mycket på svenska arbetsplatser, det är det jag alltid sagt.

Nu går jag hem och trycker i mig min kaka själv, skyll er själva och tig med era bakelser, will ya.

Getting there...

Att tävla mot sig själv är nog det roligaste jag vet i tävlingssammanhang. Nu tävlar jag mot mitt eget benrangel och mot klockan. Nu är jag 18 sekunder från mitt mål. Sedan sätter jag upp nya. Carl säger att jag måste springa en mil under en timme, men det kan jag säga känns sjukt avlägset. Jag pressar ju mig som en hingst bara för att komma ner under 30 på 5k. Hade det inte varit för den dryga uppförsbacken på Tornavägen hade jag fan klarat det. Nya tag i dagarna - bara jag får mina nya pjucks är saken faniminbrasa biff.