Läsa bok med Bjallan

Gullig va

Sverige åt svenskarna

Hej, här är jag i Sverige med svenskarna och Sven. Världens längsta semester har jag drabbats av, dom brukar kalla det koma. Men det blir lätt så när man är sysslolös sånär som på en spädgris som inte längre är så späd. Varje grej man måste eller vill göra blir ett stort projekt och oftast ett dagslångt sådant. Bara att lämna huset tar timmar: alla ska duscha, äta, byta, sminka och packa en väska. Sedan går man till stan, ja promenerar, kanske till Skatteverket eller Arbetsförmedlingen för där har man spännande ärenden, och tillbaka tar man bussen - och så var den dagen över. Kanske hinner man kläppa en lakristspuck, men helst inte sa bantningspolisen. Nu är chipskroppen intryckt i Kappahl-jeans i storlek 38, för 100 riksdalar, facilt pris som ej kan skojas bort.

En dos byråkrati om dagen räcker, det är ju så mycket regler och förordningar som måste följas, så mycket blanketter som ska fyllas i. Rätt ska vara rätt.

Ta tex. Skatteverket - en tröttande instans. Vi var där dag 3 och registrerade brasilianare med italienska pass och brittiska äktenskap för glatta livet. Tror fan vi fick gå tillbaka en vecka senare och göra om hela proceduren för att tomten i luckan var gröngöling och, som jag påpekade till både Skatteverks-Bosse på telefon och han i luckan när vi kom tillbaka, uppenbarligen använt våra blanketter som toalettpapper. Ingen av dom skrattade förresten när jag var sådär rolig, men det är väl så man blir anställd hos Skattemasen - utan humor, utan självdistans, allt är allvar, ingenting på lek. Nu väntar vi fortfarande på Luddes personnummer, men det är ju Juli och "semstertider". I Sverige har alla semester i Juli, då är allt halvstängt eller helstängt, inget folk på gatorna och alla hus inbrottsvänliga.

Eller Försäkringskassan som blev skitupprörda för att jag hade "glömt" att utregistrera mig ur Sverige för 8 år sedan. "Det måste man ju göra". Tanten i luckan blev så tagen på sängen och villrådig att hon var tvungen att ringa en kollega för direktiv. Sedan fick jag utregistrera mig via en blankett, bara att jag ju bor i Sverige nu, så då blev det ju fel och en annan Försäkringskassetant ringde ett par dagar sedan och bad mig fylla i en annan blankett så jag kunde inregistreras igen. Pappersexercis när den är som effektivast. www.slöserimedtid.se.

Och välkommen till Arbetsförmedligen och deras snygga 8-timmarsregel. Lagen om fri rörlighet i EU gäller inte i Sverige - förlorar du arbetet i en annan EU-stat ska du minsann inte tro att du kan komma hem till Sverige och få alfa-kasse full med pengar. Nej först måste du ha arbetat i Sverige minsann, och det kunde ju varit någorlunda rimligt om det inte vore så att arbetskravet var ställt till enkom 8 timmar. Vilket trams, bara för att liksom, regler är regler, vi följer dem alla utan att knorra och knixa. Jag kunde tex bli anställd i min farsas företag, jag kunde tex städa hans fräscha arbetsrum i (minst) åtta timmar, det skulle jag kunna.

Dessutom finns det inga jobb att söka, iallafall inte i kategorin Koordinator med designvana på head office. Kanske om man varit ekonom, ingenjör, programmerare. Kanske om man varit snyggare. Kanske när semstern är över och Sverige vaknar ur sitt sommarkoma.

Men just nu blir det inga barn gjorda, just nu leker vi mest med det barn vi redan har, alla är föräldralediga men ingen får föräldrapenning. Mammapengen i England går ut på Måndag och jag väntar storögt på min redundancy så att jag kan skriva ut mig ur det engelska systemet och bli storsvensk jättesvensk helsvensk.

Ölandsgänget-09

Som alla har väntat och längtat och trånat, bett och bönat. Men här är dom ju. Ölandsgänget-09 i egna höga sjukt snygga personer.

Nu ska jag bara söka lite jobb och komma loss ur min koma så blir det nog folk av mig med.

Ölandstokar

Snygg dag. En rundtur på Öland med Bjallan Bus bakom ratten. I bilstereon ett klassiskt blandband som hon fått av mig ca 1999, idel hits mixade på kassettdäck av en med sjukt bra musiksmak, häpnadsväckande god smak faktiskt.

Vid Sandvik Kvarn åt vi Öländska kroppkakor och lufsa, varav lufsa var godast, men allra godast var så klart ostkakan, den med sylt och grädde. Tig med den.

Vi såg några raukar, vid vilka vi vinkade till varandra, och sedan besökte vi en järnåldersby. Här bodde det några tomtar - alltså vanliga moderna människor som klätt ut sig i järnålderssärkar med spännbälten och skinnremmar på fötterna. De skalade rovor med omodern kniv, sålde hemgjorda smycken, pulade med eldstad utan tändstickor, tvann ulltråd, kastade yxor och skjöt pilbåge. De hade alltså åkt tillbaka i en osynlig tidsmaskin och tyckte nog att livet var bra härligt och naturligt utan maskiner och internet men med desto mer skägg och hemslöjd. Själv kunde jag tycka det var en smula märkligt att vilja leva så. Tig med din björnfäll, liksom.

Lovisa har nog fler gaddar på gång, visst ser det ut som så är fallet.

Men hon hade attans kul på studsmattan.

Sedan åkte vi hem till Emma och Joakim där vi fick en förbannat god kycklinggryta. Den som vill härma den kan basera sin sås på sambal oelek, dijonsenap, mango chutney och creme fraiche. Mums sa Tjockemiau.

Svenne Banan

Nu har jag varit svensk i nästan en vecka. Dom frågar hur det känns, och jag vet inte. Det känns som jag är på semester. Just nu håller jag till exempel holidag på Öland, vindarnas och solens ö. Jag har sökt ett jobb, och bland cirka femhundraelva sökanden bör väl jag vara den mest åtråvärda för posten.

Jag har under min Sverigevecka redan hängt med 3 Archway-brudar samt den Londontjej som var själva anledningen att jag ens flyttade dit för 8.5 år sedan - Bjallan Bus. Och imorgon åker vi norrut på ön och kläpper Londonradarparet Emma och Joakim. På TVn Trinny och Susannah från engelsk television. Vin dricker vi direkt ur påsen och på pizzan serveras bernaisesås. Man får sitt lystmäte, man får sitt snus.

Lovisa har badat badkar med sin nya kompis Elsa, samt försökt hångla med henne. Och tuggat i sig både majskrok och melon. Kanske sa hon apa?

Nu sover alla små och dom stora trollar med varsin maskin - man gör alltid så.

Och dieten, vad hände med den? Kan jag äntligen sluta äta så förbannat nu när det brasilianska kökets serveringsfat har fått locket på? Hårdhandskarna, kan det vara något att ta i med? Tig med dina smörgåsar, tig med din tårta!

Håll i din hatt, snart glider jag in i storlek 36 igen. Tig med din pizza.

Parabéns pra Lovisa

Fy fan vad fint Farfar har gjort till Lovis 8-manadersdag, det ar sa man blir tarogd pa kuppen.

Lilla i Sao Paulo

London was calling

Ankomsten till London firade Lovisa med att kaskadkrakas ner sina foraldrar pa Heathrows flygplats. Det blev kanske, som man sager, for mycket. Nu lider vi smatt av jetlag och hemlangtan, vi jobbar fortfarande brasilianskt. Men vi har fatt bade pints och barbeque sa vi klagar ingenting alls. Och Mamma har lovat smorgastarta nar vi kommer till Sverige. Men forst ska vi Londonleka, imorgon ska vi pa zoo med tant Sofie, fy fan vad bra, macaco betyder apa.

Cirkeln är sluten

Sådärja, nu har vi tryckt i alldeles för många kilon i alltför många resväskor - hur ska detta sluta, hur ska jag någonsin komma fram till Samarkand? Vem vill möta mig på Kastrup, vem vill BÄRA?

Vi började det brasilianska äventyret i Villa Lobos shopping centre, och nu har vi även avslutat vår resa in i fetmans värld där - med en buffé och ett frosseri i brasilianska delikatesser. Säg ingenting om mat nu mer, jag vill inte ha. Och snälla påpeka inte hur jävla tjock jag är - jag vet och jag ska banta bort varenda fettvalk, chipsbälte och muskel på undersidan av överarmen.

Jag tryckte även i mig en och en halv grillad vitlök - som straff för dom som ska sitta och svettas med mig på planet över Atlanten imorgon.

Det är sorgligt att lämna landet, sniff sniff, särskilt för Lilla Brasileiras skull, men för egen del ser jag sjukt mycket fram emot dockor, Lindon, Sverige och framför alla andra människor Eva Mamma Snygg.

Håll hårt i hattarna, snart flyger jag i luften, snart kommer jag och tokkläpper alla som kläppas bör.

Café Pequeno

Det dröjde till mina allra sista dagar i São Paulo innan jag hittade hem. Tillåt mig presentera Vila Madalena - det är här hippisarna och bohemerna bor, det är detta som är stadens Camden, här är alla barerna, alla coola caféer, alla organiska butiker och syltor, alla människorna med snygga kläder, attityder och tatueringar.

Och här ligger familjen Bertoluccis café, Café Pequeno - det drivs av två av min mans kusiner. Och här har vi i afton serverats Cachaça i snapsform, cafézinhos och cerveza. Snygg miljö, ryska teman, smak av left-ism, lite kommunism, enkelt men vackert - precis som jag vill ha det. Café Pequeno betyder Lilla Caféet, men den som tror att det har något gemensamt med pensionärscaféet Lilla Caféet i Lund, tror fel. Det enda "coola" med detta etablissemang var att jag den 5e April 1994 var där och om aftonen möttes av nyheten om Kurt Cobains död. Därefter spydde jag som en kalv i trädgårdsbusken som den fylleri-fyllera-tonåring jag var.

Nej, Café Pequina var alls inget pensionärsplejs, det var tryggt, snyggt och rätt. Vi kom till bords med en UFO-entusiast som lite såg ut som en brasiliansk variant av George Michael. Han gillade norsk dödsmetall men även Depeche Mode, och han räddade valar och han var allmänt sett nörd, med andra ord cool. Och Korvys kusin var en blandning av Chris Martin och Bob Geldof, bara lite för många snaps och cigariller innanför västen, men mest bara skön snubbe, mest bara en del av kolonin Vila Madalena, som det ska vara, så som man alltid gör.

Och jag, som har kanske inte växt upp, men iallafall växt till mig i Camdens galna glada värld med punkare, patrask, alkolistgubbar och knarkers med trots allt saker innanför pannbenen - jag myser och känner mig hemma.

Nu är det bara en liten liten sketen dag i Brasilien kvar. Vad ska vi göra med den - hur ska vi kunna göra den rättvisa, hur ska vi kunna lämna, kasta in handduken, säga farväl? Varför är livet så kort och världen så stor? Jag vill vara överallt hela tiden och med allihopa samtidigt. Jag kräver inget, men jag vill ha allt.

Feio nene och Lovi

Lilla Lobos i Villa Lobos-parken

O-munnen

För balansens skull plockar jag helt godtyckligt in en bild från Farfars eminenta album.

Ligg du där och var snygg, gör det bara.

Nu kan lilla säga både vovó och vovô och det sjukaste är att hon vet att säga och förstå skillnaden på dessa ord som låter så lika bara att man ser ut som en hamster när man säger vovô. Snart ska hon säga Mormor och Morfar också, så det blir nån rättvisa här i världen.

Favelas

Det som gör Rio så farligt farligt men härligt härligt är att favelorna ligger runt hörnet från de rika hönsen, att de beblandar sig med varandra. Alldeles bakom lyxhöghusen för miljontals reais dräller ett stort favela-område över kullen, vars invånare rullar ner till stranden om dagarna för att sälja krafs, bygga sandslott, tigga eller eventuellt råna. Och vackert beläget på en kulle alldeles vid landmärket Dois irmãos, de två kullarna, breder stadens största favela ut sig, Rochinha. (för tydlighetens skull har jag ritat in pilar, så att även våra tyska läsare ska förstå)

Just till Rocinha var det meningen att vi skulle bege oss på en s.k. favela tour, men efter en halvtimme under ett paraply på mötesplatsen fick vi inse att tour-operatören hade tagit fel på dag och inte skulle komma och plocka upp oss. Kanske lika bra, för är det verkligen en god idé att ordna gruppresor in i folks misär, stå där och peka och stirra som den Svenne Banan man är - surt sa räven.

Sedan vill dom visa upp typ en Christiania-bild av Rios favelor - visa hur kreativa dom är (handcraft), vilken skön gemenskap dom har (hippiekollektiv) och hur kul dom har (favela-disco), inte en chans att man fick snacka med knarkkungen eller dom små barnen med pistol, och det är säkert dom som är mest intressanta ändå. Så det så.

Suraste kartet i rönnbärsskogen, sa hon som inte fick följa med.

Cafeina

Här sitter jag och studerar menyn på vårt favorithak i Rio, Cafeina. Vi var där 5 ggr på 2 dygn, det kallar jag stammis.

Och medan vi var där en av gångerna satt det en kändis alldeles bakom mig. Vi fattade förstås inte vem det var, men man anade misstankar om att hon kunde vara något stort när två personer inom loppet av 5 minuter bad att få fotografera sig med henne. Och i bakgrunden på dessa idolfoton apar jag mig, det får dom se som en bonus.

Strand-McDonalds

Tänk dig en svettig hamburgare, det kan du mumsa här. På Copacabana beach. Och sand istället för salt på din pommes. Filibabba.

One of the crowd

Vi skojar på ett historiskt museum.

Här kan du växla fittpengar

Som vuxen person tycker jag att det är väldigt roligt att ett växlingskontor i Rio de Janeiro heter på detta vis.

Snygghet i Rio de Janeiro

Rios busstation är måhända den fulaste i hela världen, känns som att komma till ett u-land, jag hade inte förvånats om man välkomnades såhär i till exempel Mexico City, men Rio, dom hade väl kunnat anstränga sig mer. Ful ful betong, skumma människor i form av kriminella element, ingen riktig grafitti utan bara superfula tags överallt på väggarna, gammalt sunkigt och inte det minsta mysigt. Tur att taxin tar oss till de snygga kvarteren. Här tävlar staden som jag förutspådde i topp tre snygga städer. Stränder, kullar, regnskogar och så en sjö. Bara den där Jesus som stör bilden lite, fast bara lite, om man bortser från vilken fjant han var/är kan det nästan vara lite snyggt med den där stenstoden som far ut med armarna och kramar om oss alla, fast bara nästan.

...sov gott, lilla älskling

A girl in Ipanema

Turistfällor. Det vill vi turister undvika till varje pris. Inte beblanda oss med de andra nyanlända, inte avslöja att vi inte vet hur det funkar. Verka världsvana, glida med de infödda, smälta in - det är vad vi vill när vi är på semester. Inte sitta på Leicester Square och dricka drinkar på Zoo Bar varefter vi betalar 20 pund för Equinox, icke sa nicke.

Om man till exempel inte vet hur man sätter in tunnelbanebiljetten vid spärrarna är man direkt avslöjad som cp-skadad turistico. Den som inte vet att man viftar oyster-kortet mot panelen, som försöker trycka in själva kortet i slidhålet, oj vad genant. Just detta misstag gjorde jag själv idag i Rio, fast tvärtom: Jag försökte alltså oystervifta ett kort som skulle in i slidan. Piiiinsamt.

Men sedan kompenserade vi i tuffhet genom att lyckas motstå frestelsen att gå in på baren Garota de Ipanema - själva namnet låter ju påskina att det skulle ha något att skaffa med den berömda slagdängan. Men så lättlurade var inte vi, utan begav oss till haket över gatan, Bar de Vinicius, som visade sig vara det ställe där kompositören Vinicius de Moraes verkligen suttit och filat fram sin melodi. Lite så jag jobbar. Så känner man sig som vinnare.

Idag har vi även vandrat till Sockertoppen, där utsikten var som man säger breathtaking, men maten den sämsta jag serverats sedan jag kom till Brasilien. Vi snackar mikrovågslagad ostburgare utan tillbehör och med smak av fotsvett, pung och fabrikskött. Jesus kunde vi se på avstånd, men vi tycker ju inte om Jesus, så Pao de Acucar kändes långt mycket hetare och har ju dessutom cable cars, vilket var fräckt att åka.

Sedan kan man konstatera att Rio har långt mycket snyggare människor än Sao Paulo, iallafall är folk mer måna om de utseenden de har här. Mer vältränade, mer smink, mer fashion. Kanhända beror det på att det är mer turister här - brasilianarna är fortfarande fula. Men beach volley-brudarna är väl ändå rätt läckra. Dom med smör på.

Dom säger att Rio är en farlig stad, att man måste lämna plånbok, mobil och kamera hemma. Hur fan man då ska kunna roa sig eller föreviga sig vet inte jag, så vi sket i dessa råd och tog assnygga bilder och handlade drinkar direkt från plånka, ringde Lilla från berget. Sedan att vi håller oss inne efter klockan 22 kan ju visserligen bidra till vår inbillade säkerhetskänsla, men ändå.

Och Farfar skickar bilder på Lovisa, som om man behövde påminnas om vad äkta snygghet och äkta kärlek är. Det är enastående vad starka känslor man kan ha för någon man känt så pass kort tid, jag saknar, jag älskar, och jag förstår äntligen vad meningen med mitt liv var, nämligen att skapa denna fulländade individ. I made this, utropar jag, som i slutat av X-files-eftertextningen. I made this och det var fan sjukt bra gjort. Imorgon är jag hemma hos henne igen och om en vecka åker vi till London, sedan Svea Rikes Land för obestämd framstjärt. Hemma är där hjärtat är, och mitt ligger i en liten ask i fickan på Lilla Söta Finas byxa.

Her name is Rio and she dances on the sand

Imorgon arla morgonstund tar vi ryggsäckarna över armarna och pyser iväg via buss till Rio de Janeiro. Det är jag och Snyggve, även kallad Korvy, som reser sta, den Lilla minst lika snygga får stanna hemma i Sao Paulo med de tre F:n (Farfar, Farmor och Farbror). Och jag tvivlar varken på att hon är i gott förvar eller att vi storsnygga får njuta gott ungdomsliv.

Här är min snygga resekamrat, det är han som håller i penningpungen och i hatten

Det här blir bra, serru. Och pintpub har dom också. Och strand, jätte-Jesus och hela helvetet. Vi får se hur mycket action man kan klämma in på 2 dygn. Sova kan vi göra när vi blir pensionärer.

Enjoy Milk

Den här dödsfräcka designerblusen köpte jag till min lilla kompis Axel för cirka 4 år sedan. Och det är ju skönt att veta att man får kvalitet för sin slant och blusen fortfarande är som så gott som ny. Och så var det schysst att man fick låna den tillbaka. Dessutom är det anmärkningsvärt hur snyggt den här på bilderna bärs upp, kan jag tycka.

Mar de bolinhas

Lovisa Teresa hittade ett bollhav. Det var lattjolajbans däri.

Kanske man borde boka in sig på en resa till Ikea, det ska tydligen vara dödshäftigt för glin och urskoj för vuxna med. Fula människor i skock och med dåliga humör som bonus. Själv brukar jag alltid vara bakfull när jag är på Ikea och det gör ju själva shoppingupplevelsen alldeles för jävlig, men matupplevelsen (köttbullarna, lingonsaften och dammsugaren) alldeles förträfflig, särskilt om man avslutar i stil med en Ikea-korv.