Iallafall Topp Tre!

Well slap my thigh, vilken fantastisk Glastonbury-festival. Som väntat kom ögonbrynspennan och Din Mamma i centrum. Och som meterologerna förutspått kom världens skyfall åtföljt av blixtar och dunder tidigt på lördagsmorgonen, vilket gav oss festivalentusiaster ett ovälkommet gyttjebad under resten av vistelsen. Men med glatt sinne och ett par gummistövlar blev festivalen ändå en av årets höjdare.

1. New Order-konserten: True Faith på Stor-Fredriks axlar höjde mig 3 meter över publikhavet, True Faith är världens bästa låt. Inget kan slå detta ögonblick. Nog fick Stor-Fred lerig jacka och knak i ryggen, men det var det väl värt när man bjöd på arhundradets lyckorus för en liten skojare med platta klackar som måste stå på tå för att ens se storbildsskärmen. Jag var så lycklig, jag var så stor, det var så bra.
2. Radio1-intervjun efter New Order-konserten, jag kallade mig DinMamma, jag var från Ulla-Britt i Jugoslavien, jag skrävlade om att jag suttit på 7-feet-killens axlar med sluddrig röst, jag lovordade New Order och Bernard Sumner, berättade för journalisten att hennes mamma varit med på scen, jag skämtade och stod i. Kommer det att sändas på nationell radio? Knappast, men skojigt var det!
3. Coldplay’s cover på Kylie’s Can’t Get You Out Of My Head var en dansfest av sällan skådat like. Och efter en ganska mellow men vacker balladupplevelse (dom gör väl i princip bara ballader?) var det precis vad vi behövde, och hela publiken var i extas och sjöng la-la-la, la-la-la-la-la, emedan Chris Martin tog hand om versen med sin släpiga stämma. Tjusigt!
4. Stor-Fredriks Falafel-sång med melodin till ovanstående Kylie-sång när vi kom tillbaka till tältet (som vi nästan aldrig hittade tillbaka till i mörker, fylla och förvirring) och hade tänt festivalbrasan. Fa-la-fel, fa-la-la-la-fel och med fantastiska textrader om pitabröd och houmus och gaffel som spontansprutade ur den stores mun. Fantastiskt roligt!
5. Marias och Garys mudfight framför Pyramidscenen. Alla skrattade så vi nästan gjorde på oss och slagskämparna var geggiga och blev allt djärvare i sina angrepp på varandra.
   

Andra minnesvärda klassiker var naturligtvis konserterna med Keane och Killers, White Stripes (när Nina spydde upp lådvinet och sedan snabbt gurglade munvatten och därefter fortsatte hångla med festival-pojkvännen), Brian Wilson (som bjöd på en nostalgitripp tillbaka till Beach Boys dagar inför ett enormt dansande publikhav som sträckte sig över hela fältet) och James Blunt (denna vackra vemodssångare med tårfyllda ögon som fick oss att rysa så vackert det var). Ett stort historiskt ögonblick var när Bob Geldof gjorde entre på stora scenen och körde sitt Hjälpa- Afrika-race och fick oss alla att hålla hand och ropa ut med stor inlevelse och entusiasm: MAKE POVERTY HISTORY.

Mindre roligt var kanske leran, toalettköerna, stanken, den nakne mannen med rakad pung, hamburgare utan ketchup, den supertrista tältgrannen, det varje dag återkommande problemet att hitta hem, backstage-kåtheten, knarkandet, bristen på sol, narkomanen som knarkade på tågtoaletten, att jag blev eftermiddagsfull på fredagen och sedan hade dunkande huvudvärk hela kvällen och inte kunde dricka, det faktum att jag fick ståplats på tåget både till och från festivalen samt att det roliga tog slut någon gång vid 7-draget på Söndag kväll. Men summa summarum: en alldeles, alldeles underbar Glasto-festival!