Här sitter jag och lyxar mig i en frisörstol even as we speak. Tänker på Ankie Bagger och Kungen i Björn Axéns, som jag alltid gör, men slår bort tanken eftersom den äcklar mig.
En tant med kulmage pular med folie och målar mitt hår. Det är väl detta som kallas vardagslyx? Att sitta i en stol och fetta till sig, bli omhändertagen av serviceinriktade händer.
Innan var det även en som filade och målade mina naglar. Jag slogs då av en lite stöddig tanke: Vilka vackra händer jag har! Vilken fröjd för henne att få jobba med sådana. Och nu då, vackrare än någonsin, rundfilade, insmorda och med rosa lack. Brasilianska rikingar gör säkert det här hela tiden; vem vill måla sin egen nagel när man kan betala någon att göra det åt en, resonerar de väl. För mig var det första gången "jag" betalade för denna service, hon tog min oskuld. Lite torskigt kändes det allt. Här sitter jag och njuter och blir ompysslad, medan någon annan får betalt. Skalan är förstås lång - från nagelvård, via massage, till prostitution, men principen är densamma. Min kropp, min njutning. Ditt arbete, ditt levebröd, kryddat med vad jag antar ett visst mått äckel (undantaget mina vackra naglar, förstås).
Nu har jag fått kaffe och sitter och glor på en konsert med Beyoncé. Ska det verka som inspiration, tro? Make me beautiful like her.
Men nej! Jag har lyckats riva ett stort hål i lacket på min ena tumme, medelst en snusdosa, och det var ju ytterst prekärt, må jag säga. Frågan är om jag vågar påtala detta, som en sann aristokrat, be dem att göra om, göra rätt. Vad är det för tjocka lackeringar, kan man undra, som inte håller för lite tryck en kvart efter påmålning?
Ja, jag säger till. Olha, onha, aqui! Får jag ur mig på min cp-portugisiska, och nagelkvinnan kommer snabbt till undsättning. Och jag blir snygg igen. Lätt som en plätt.
Herrskap och tjänstefolk. Här är jag och min frisör. Det är samma kvinna som klipper mig varje gång jag kommer till landet. Hon är s.a.s. min. I tre år har hon varit min nu.
En tant med kulmage pular med folie och målar mitt hår. Det är väl detta som kallas vardagslyx? Att sitta i en stol och fetta till sig, bli omhändertagen av serviceinriktade händer.
Innan var det även en som filade och målade mina naglar. Jag slogs då av en lite stöddig tanke: Vilka vackra händer jag har! Vilken fröjd för henne att få jobba med sådana. Och nu då, vackrare än någonsin, rundfilade, insmorda och med rosa lack. Brasilianska rikingar gör säkert det här hela tiden; vem vill måla sin egen nagel när man kan betala någon att göra det åt en, resonerar de väl. För mig var det första gången "jag" betalade för denna service, hon tog min oskuld. Lite torskigt kändes det allt. Här sitter jag och njuter och blir ompysslad, medan någon annan får betalt. Skalan är förstås lång - från nagelvård, via massage, till prostitution, men principen är densamma. Min kropp, min njutning. Ditt arbete, ditt levebröd, kryddat med vad jag antar ett visst mått äckel (undantaget mina vackra naglar, förstås).
Nu har jag fått kaffe och sitter och glor på en konsert med Beyoncé. Ska det verka som inspiration, tro? Make me beautiful like her.
Men nej! Jag har lyckats riva ett stort hål i lacket på min ena tumme, medelst en snusdosa, och det var ju ytterst prekärt, må jag säga. Frågan är om jag vågar påtala detta, som en sann aristokrat, be dem att göra om, göra rätt. Vad är det för tjocka lackeringar, kan man undra, som inte håller för lite tryck en kvart efter påmålning?
Ja, jag säger till. Olha, onha, aqui! Får jag ur mig på min cp-portugisiska, och nagelkvinnan kommer snabbt till undsättning. Och jag blir snygg igen. Lätt som en plätt.
Herrskap och tjänstefolk. Här är jag och min frisör. Det är samma kvinna som klipper mig varje gång jag kommer till landet. Hon är s.a.s. min. I tre år har hon varit min nu.
No comments:
Post a Comment