Jag är ganska säker på att:
Restaurangpersonal som har en gäst på 17 månader, som smetar in sin stol samt bordet med en mix av riskorn, kycklingfett och brödsmulor, tycker att det är förbannat äckligt och trist att städa upp efter den lillas framfart, hur gullig den lilla slabbmajan än är.
Restauranggäster, som betalat surt förvärvade penningar för att inta en avkopplande supé i hotellets dinner lounge, tycker sannolikt att det är rentutsagt för jävligt att de sopiga föräldrarna inte har någon som helst pli på sina glin, som springer runt runt och skriker av skratt. Att barnen är glada och söta ger de så klart blanka fan i. Låt maten tysta mun!
Jag är medveten om detta, att hur snygga mina barn än är, så utgör de inte ett välkommet inslag i alla sociala sammanhang. Ibland är de, såsom jag kan iaktta när andras ungjävlar far runt och leker hokus pokus och stööör och slabbedabbar, fasansfullt störiga. Men vet du vad, det skiter jag i just nu, just här i Brasiliens urskog. De får vara hur joxiga, högljudda, kladdiga de önskar, och människor runt omkring kan snörpa på sina stelopererade munnar, sucka djupare än Marianergraven, for all I care.
Nu har jag semester och då ska det kopplas av, även på andra eventuella gästers bekostnad. Ni har blivit varnade! Här kommer tant med ett gäng småligister, flytt på fläsket, stäng av hörapparaten om du måste. Lugn och ro? Det får man väl sitt lystmäte av en dag på pensionärshemmet.
No comments:
Post a Comment