Det är väl ungefär som en riktigt traditionell midsommar i Sverige.
Man lyssnar på musik som man aldrig annars skulle sätta sitt öra till. Dragspel, fiol och mandolin. Basfiol och flöjt.
Man har på sig kläder som resten av året ligger och dammar och ser allmänt omoderna ut på nån vind. Knätofsar, västar, folkdräkter och förkläden.
Dricker den ene snaps så dricker den andre cachaça. Jordgubbstårta eller mjölkpudding, välj och vraka. Dansa runt en ståndaktig påle eller runt en eld, same same.
Traditioner är ju kända för att vara stela och oföränderliga. Många älskar dem och vill, som det heter i politiska sammanhang, värna om dem. Personligen kan jag känna att kulturella traditioner per se är rätt mossiga, oavsett vilket land vi nu pratar om, och jag ser gärna att man förändrar och förnyar dem. Bara för att vi "alltid" gjort på ett visst vis är det inte nödvändigtvis bäst. Traditioner tröttar mig, helt enkelt. Jag har inget emot att fira jul på Bali utan julgran, om man säger så.
Men tro för all del inte att jag inte hade en trevlig afton i min anskrämliga klänning med det orangea förklädet, dansande runt elden, drickande kondenserad mjölk med majspuffar, trampandes på färgglada smällare, för det hade jag. De flesta som tilltalade mig log jag bara sött mot men en tvååring lyckades jag upprätthålla en mindre konversation med.
Vi tryckte i oss 20 kilo småplock, förmodligen i förhoppningen att de gräsliga klänningarna skulle spricka och bli obrukbara. Men det hände aldrig. Det var dock jävligt skönt att komma ur den, kan jag känna, och kliva i den leopardmönstrade pyjamasbyxan från italienska modebutiken och framförallt att dra täcket över sig.
För är det något den svenska midsommaren och den brasilianska midvintern har gemensamt så är det att det är fasansfullt kallt efter mörkrets inbrott och att man alltid har för lite kläder på sig. Här vinner dock Sven i längden, för han har iallafall, till skillnad från mig i afton, vett att vara full.
Man lyssnar på musik som man aldrig annars skulle sätta sitt öra till. Dragspel, fiol och mandolin. Basfiol och flöjt.
Man har på sig kläder som resten av året ligger och dammar och ser allmänt omoderna ut på nån vind. Knätofsar, västar, folkdräkter och förkläden.
Dricker den ene snaps så dricker den andre cachaça. Jordgubbstårta eller mjölkpudding, välj och vraka. Dansa runt en ståndaktig påle eller runt en eld, same same.
Traditioner är ju kända för att vara stela och oföränderliga. Många älskar dem och vill, som det heter i politiska sammanhang, värna om dem. Personligen kan jag känna att kulturella traditioner per se är rätt mossiga, oavsett vilket land vi nu pratar om, och jag ser gärna att man förändrar och förnyar dem. Bara för att vi "alltid" gjort på ett visst vis är det inte nödvändigtvis bäst. Traditioner tröttar mig, helt enkelt. Jag har inget emot att fira jul på Bali utan julgran, om man säger så.
Men tro för all del inte att jag inte hade en trevlig afton i min anskrämliga klänning med det orangea förklädet, dansande runt elden, drickande kondenserad mjölk med majspuffar, trampandes på färgglada smällare, för det hade jag. De flesta som tilltalade mig log jag bara sött mot men en tvååring lyckades jag upprätthålla en mindre konversation med.
Vi tryckte i oss 20 kilo småplock, förmodligen i förhoppningen att de gräsliga klänningarna skulle spricka och bli obrukbara. Men det hände aldrig. Det var dock jävligt skönt att komma ur den, kan jag känna, och kliva i den leopardmönstrade pyjamasbyxan från italienska modebutiken och framförallt att dra täcket över sig.
För är det något den svenska midsommaren och den brasilianska midvintern har gemensamt så är det att det är fasansfullt kallt efter mörkrets inbrott och att man alltid har för lite kläder på sig. Här vinner dock Sven i längden, för han har iallafall, till skillnad från mig i afton, vett att vara full.
2 comments:
sota!
Du e med söt!
Post a Comment