Allt är normalt

Det här med att polisanmäla och spärra sin telefon när den ligger inkilad mellan den egna sängen och barnsängen på ljudlös, jag vet inte jag. Såhär i efterhand kan det kännas lite smått misslyckat. I synnerhet som den nu upprivna polisrapporten redan skickats till lurens ägare elektroniskt, alltså företaget jag inte längre jobbar för. Det blir ju sådär lajbans att förklara det.

Sedan kunde man ju fattat att telefonen fanns hemma när man märkte att det postats ett jävligt sjukt och ointressant blogginlägg efter hemkomsten från festen. Men sånt tar tid när man är seg. Att fatta.

Man kan skratta, eller så kan man gråta. Som grädde på moset pajade vår bil, en urtöntig styrrem föll av så det alltså inte går att styra, tror du man kan köra till verkstaden utan att styra, tror du det är raka spåret, det tror inte jag.

På nya jobbet var det ingen som bjöd med mig på lunch, så jag gjorde nästan det jag brukar skoja om att man kan göra när man inte har några kompisar på jobbet, altså trycka i sig två bananer på toaletten i sin patetiska ensamhet - jag tryckte i mig två äpplen på mitt kontorsrum. Sorgen över att jag inte längre får vara med och leka på mitt gamla jobb känns ganska påtaglig i sådana stunder, kan jag be att få tala om. Men det blir bättre, det är klart det blir bättre. Det tar väl bara ett par dagar, så fattar alla att jag är typ ballast i kommunen. Det är så det brukar funka. Ibland tar det lite längre tid, men det kan ju knappast undgå någon.

Och imorgon är jag tillbaka i körskoleträsket. Hur ska jag förklara för min körskolefröken att jag kuggade uppkörning som en annan patetisk loser? Kan jag skylla på att styrremmen var ur funktion, att jag var full eller att jag bara fick äpple till lunch? Alla dessa ursäkter, jag blir så trött på mig själv.

Hittills och än så länge

Det tar en,stund, visst gör det? Ingen träder väl in som kungen himself och vadar rätt in skåphelvetet. Jag är väl ungefär kunglighet, men drar mig själv baklänges.

For your eyes only

Inte för att jag fick, eller förtjänade, något körkort, eller Fahrkarte som vi säger i Tyskland. Det sket sig på en grund av 1. ett långsamtgående fordon (LGF) på motorvägen 2. några kärringar som valde att svänga in på just den jävla grusväg i Fjelie som jag händelsevis backade in på och 3. en hetsighet vid cirkulationsplats som resulterade i att jag brassade gasen ett par gånger utan att jag för den skull kom iväg och på så sätt lurade bakomvarande fordon. Men jag har hört att det bara är töntar som tar körkort på första försöket, är det inte så? Fjäskiga jävlar, sådana som har med sig äpplen. Joråsatte.

Sedan tog jag järnhästen till mitt nya jobb där jag såsom viktigpetter gick runt och skakade cirka 50 tassar, vissa handslag fasta, andra torra, någon slapp, en och annan sladdrig och fuktig - det fanns alla varianter. Minns jag namnet på någon av alla dessa handshakes? Det var en del Johan och Mikael, men vem som var vem och vilken som var vilken, det har jag ingen aning om. Men det finns frukt i alla korgar och jag fick en jävligt modern telefon, iFån3, vad ger du mig för den, inte en Xperia så långt det telefonkåta ögat kunde nå.

Och som om inte Sony-avtackningen igår vore nog, fick jag idag min slutgiltiga present. Jag bjöd in mig själv till förhandsvisningen av den nya Bond-rullen Skyfall. Älskar't! Gillar bonden, älskar låten, London, action, humor, Xperian och Vaion, den genialiska produktplaceringen. Och popcorn och läsk. Jag kände mig tuff, hård och alldeles spionig när jag om ut, på en snöig bakgata i Lund, efter filmen. Jag ville typ rikta mitt vapen runt alla gathörn, låtsas att city-lightsen var dynamitbomber, kallade min man för Mr Santos, ville att bilen skulle köra i 180 och helst kunna flyga och skjuta på vägen hem. Så inspirerande var det!

En stor dag, sa du. Jag ska nog somna ganska lycklig idag ändå.

Spändast i kommunen

Det är en stor dag för Ullaguran. Sitter i en stol och spänner mig. Hade jag varit en fiolsträng hade det absolut varit läge att börja spela på den nu, så spänd är jag.

Tidigare, alltså innan idag, har jag hävdat att jag högst sannolikt kommer att kugga och att det gör inget för jag räknar med det. Ingen klarar väl första uppkörningen, särskilt inte 36-åriga tanter som glömmer döda vinkeln och att blinka.

Men så ser jag nu en liten strimma hopp. Ett "tänk om" har planterats i min hjärna. Det kan ju gå, med en jävla massa tur, en sinnessjuk mängd flyt och ett oerhört mått av skärpning och koncentration.

Och det vore så jävla gött. För egot, för plånboken, för tidsbristen.

Så därför spänner jag mig extra mycket nu, på parkeringen, i BMW nr 2, i väntan på en trafikverket-människa som har min framtid som i en liten ask.

För det KAN gå. Bara det att det förmodligen kommer gå åt helvete.