För att Pernilla W skulle vara med blev jag tvungen att titta. Hon var ju min första idol. Efter Björn Skifs då. Men han räknas väl lika lite som den man var kär i på lågstadiet. Det var ju inte på riktigt! Jag visste ju inte bättre! Pernilla älskar jag dock fortfarande. Hennes blogg, trots att den inte är välskriven. Hennes klänningar, trots att de flesta är rätt omoderna och alldeles för glitterglammiga. Hennes uppträdanden, trots att de är daterade och ostiga. Gammal kärlek rostar ju aldrig.
Hur som helst gick det åt helvete. Inte ens den där andra chansen fick hon. Trams!
Och ännu tristare att den som vann var en ystare i gul kostym som bland annat hissades upp i en blöjkalsong medan han, inte sjöng, men gapade, om något så fånigt som Copacabanana.
Och hela schlagerkonceptet självdör när vinnaren är en parodi, ett illa formulerat skämt, ett sådant man bara kan rösta på om man tittar på festivalen helt ironiskt.
Min dotter, som inte ens fyllt två, tyckte bananjäveln var asbra, skrattade, sjöng med och hade sig.
Det gjorde hon dock förra veckan också då ett av bidragen gick ut på att upprepa ordet "gosa" cirka 157 ggr, under tiden ett 90-talsbeat otidsenligt dundrade i bakgrunden.
Så hon har uppenbarligen ingen koll. Eller så är hon själva målgruppen. Jag är det iallafall uppenbarligen inte.
No comments:
Post a Comment