Vill du hjälpa, hjälp dig själv

Ett möte.

Högstadiekänsla. De tuffaste längst bak, liksom nerhasade i stolarna, pållarna på främsta parkett med ivrigt uppsträckta händer: ”Fröken, jag kan”.

Fråga: Vad gör vi med överblivna, gamla datorer?

Svar: Det blir en alltför kostsam apparat att administrera försäljning eller överlåtelse av dessa, därför kasseras de efter sin livstid på 3 år. Plattas alltså till och blir elektronikskrot. På tippen.

Någon (efterbliven, givetvis från rad 1): Men kan man inte skänka dem till tredje världen?

Eeeh. Ja, hon sa så. Tredje världen. Inte välgörenhet/skolor/fuckin Ryssland. Utan tredje världen. Där ska de alltså sitta i sina lerhyddor med upptrampat jordgolv, utan bröd och vatten, i sina favelasbaracker utan lyse och värme, men med en jävla laptop de inte förstår hur man hanterar och om de så skulle fatta det hade de i vilket fall som helst inte haft vare sig ström eller uppkoppling. Men vi kan väl skicka dem till tredje världen, visst serru, vi måste du hjälpa de fattiga stackarna som inga datorer har.

Ibland är Sven så urbota sugen på att idka välgörenhet att han slår knut på sig själv i sin dumhet. För att inte tala om att maten ska vara ekoloooogisk och fairtrade och ingen får spruta gift på mina bananplockare. Och vi måste tänka på milööön och återvinna allt. Jisses jävlar vad duktiga vi är. Och framför allt jävligt duktiga på att påpeka hur duktiga vi är.

Men när det gäller att flyga på semester och lapa sol och behandla lokalbefolkningen som våra egna privata slavar, då ger vi blanka fan i både ozonlagret och de fattiga.

Och du köper Fairtrade-stämpeln som ett bevis för att allt gått rätt till, ingen har farit illa och du kan äta din banan utan att den växer som ett dåligt samvete i munnen på dig. Du återvinner dina plåtburkar, sorterar och diskar dina kärl, gör rätt för dig. Men vet du verkligen säkert att det gör någon skillnad? Vet du vart dina burkar och plastflaskor tar vägen? Att inte det ihärdiga diskandet av konservburken har minst lika stor miljöpåverkan som om du skulle slänga den direkt i skräppåsen, har du räknat på det? Har du själv rest till bananodlingen och kollat att alla som arbetar där mår bra och arbetar under drägliga förhållanden? Vill du verkligen veta eller är du nöjd med att köpa grisen i säcken? Det tror jag.

Det finns ett Vänner-avsnitt där Joey och Phoebe dividerar om huruvida det finns några osjälviska handlingar över huvud taget. Det gör det inte, kan jag och Joey berätta, till Phoebes och Svens förtret.

Har du skänkt till Haiti? Eller Chile? Chile är hett nu!

Har du inte det ska du skämmas, så är det. Har du gjort det går det bra att skryta. Så är det också. Och det bevisar hypotesen om att det är en helt och hållet självisk handling, du skiter ju egentligen i de haitiska och chilenska människorna, lika mycket som du skiter i de kinesiska eller burkina-fasiska, det är bara att ibland ska samvetet stillas i Haiti, ibland kanske i Etiopien. Någon gång eventuellt på stranden i Khao Lak om vågorna varit onödigt stora, men helst vill du bara sätta ditt feta arsel på dess strand och suga kokosvatten direkt ur nöt, och när du lättat på trycket och klirrat ur ett par kronor ur din börs och kastat till RK är det just vad du gör, ditt nöt. Lutar dig tillbaka, klappar dig själv på axeln och säger att nu är jag väl värd en kall öl eller två.

Även om du så skänker 100 datorer till gatubarnen i Nicaragua och lika många till de svältdrabbade i Mocambique har du fortfarande bara gjort det för ditt eget samvetes skull, som en ryggdunk på dig själv för att du är så jävla duktig och god, visst är du. Huruvida de arma stackarna har nytta av din gamla trotjänare från kontoret, det spelar mindre roll. Det är tanken som räknas. Joråsatt.