Bloggito ergo sum

Alla borde ha en blogg. Så vi kunde ha koll på varandra utan att maila eller skriva på varandras FB-väggar. Så att vi inte någonsin behövde ringa varandra. Eller umgås för den delen. Vissa uppdaterar sin FB-status så pass ofta, och är kanske inte av den mest verbala sorten, så då kan det eventuellt räcka. Men alla andra, ni borde blogga. För tänk vad mycket intressant man till exempel får lära sig om mitt liv här i bloggfan. Jag refererar till den ganska ofta i samtal med andra personer.

”Hörde du om ICA-tån?”
”Har du sett vad snygg min dotter är”
”Hur full var inte jag, ja du har väl läst”

Nu är jag inte dum, för då hade jag kunnat bli direktör, så jag utelämnar ju väldigt mycket detaljer. Inte skriva något förhastat om jobbet, inte hänga ut någon. Man får passa sig, för folk blir ju sura om man skriver om dem eller deras kompisar. Särskilt när man skriver med vässad penna och vass tunga, som jag.

Jag fick till exempel ett argt mail från en kristen tjomme som tyckte att jag absolut inte fick skriva att en viss MS, även kallad Sverre men som jag inte kan skriva ut namnet på ifall att hon eller hennes kumpan skulle googla igen, var tristast i klassen. Men det var hon ju! Då. Nu är hon säkert skittuff, snygg och framgångsrik, men det skiter väl jag i.

Samma när jag skrev om att en av deltagarna i Ensam Mamma Söker ser ut som en sliten kärring – då var hon genast inne och kommenterade: vad trist att du tycker jag är en gammal fuling. Vilken fars.

Och chefen på Ica, efter jag skrivit om min tå (nageln har för övrigt ramlat av och tån ser ut som ett illa formulerat skämt, om det var någon som undrade), hit googlade hon sig. Hoppades att ostkorgen skulle smaka.

Och det är väl det som är charmen, annars hade jag ju kunnat skriva för byrålådan. Men det är också det lite läskiga. Här fläker man ut sig som en hora, slänger ur sig åsikter, ger kängor och kanske en och annan ros. Vem som helst är välkommen in.

Och jag har många vänner som jag inte har någon annan kontakt med än att de läser min blogg (hej på dig). Själva skriver de ingen (varför gör ni inte det?), med få undantag. Om man någon gång pratar med dem säger de att ja, jag vet vad du pysslar med, jag har sett den lya, ditt barn, din bil. Men jag då, jag vet ju inget. För ni har ju inga bloggar! Och ni mailar ju aldrig! Kommenterar ju aldrig!

Sedan finns det en och annan skojare som tycker det är rogivande att klicka in på ullaguran.com trots att de varken känner mig eller någonsin träffat mig, det ser jag i statistiken, då får jag bjuda på det och hoppas att det bringar lycka och intressepilar i ögonen. T.ex Banverket i Borlänge, där känner jag ju ingen som jobbar men uppenbarligen finns det ett ljushuvud med humor i bagen där.

Om alla bloggade hade det varit det närmaste vi kom tvåvägskommunikation utan att vi för den sakens skull behövde kommunicera med varandra. Vore det inte underbart?

Eller är det bara förvuxna fjortisar som vill blogga? Sådana som jag.