Skattkista eller guldgruva, välj själv. Jag snackar alltså om BREVEN, och inte vilka brev som helst, utan dem jag och Ljeda skrev till varandra under högstadie- och gymnasietiden. Vi hade brevläsarmaraton härom natten, och jag skojar inte när jag hävdar att vi skrattade så vi grät. Vi gjorde det. Flera gånger om.
Det kanske inte förvånar dig att höra att jag var rolig redan vid 15-årsålder. Självklart var jag det.
Tydligen var jag också väldigt ledsen över min oskuld. Och över min fulhet. Upprepade gånger tjatade jag på den andra stackars 15-åringen jag pennfajtades med och som väl knappast visste bättre än jag. Hur ska jag göra för att inte vara så jävla missnöjd med mitt utseende? Kommer jag någonsin att få ligga? Ja, din hora. Väx upp för fan, var de självklara svaren, men det visste ju inte min brevvän då.
Här ligger i alla fall guldkorn i rader, spetsiga, och plumpa, formuleringar i horder. Sjuka och typiska tankar som ju kännetecknar teenage angst. Sida upp och ner med beskrivningar av vad den där snygga killen gjorde på tysklektionen (kliade sig på axeln, lutade ansiktet i händerna i s.k. vojne-vojne-pose, suckade ljudligt, smackade med läpp, uttalade fel etc etc tills intresseklubbsanteckningsblocket var fullklottrat). Diskussioner om vems tur det var att fixa sprit. Stå utanför systemet och attackera en gammal alkis alternativt byta vodka till vatten i någon givmild förälders barskåp. Förvandla vatten till vin. Hur vi övade på Muppet Show med töntarna på täppan Johan Borg (han heter egentligen något annat), Sverre vid pianot och 80%-ig Stroh-rom innanför västarna. Han den där läckra kusinen, som var jättegammal typ 25, och som var med på skidresan och vi dansade tryckare till Chiqitita som inte ens är en tryckare men ack vad härligt det var om man får tro beskrivningen. Han den snygga i parallellklassen som dumpade innan vi ens kom till skott. Varför, oh varför, helt självklart för fulhetens och töntighetens skull, inget tvivel om saken. Jag tjatade hål i huvudet via brev. Önskade jag hade hela texten till Why Me. Finnen I min vän, så säg honom att jag för kärlek krank ligger. Killarna från Bornholm, hur vi drömde om att träffa dem igen (men det gjorde vi bara en gång och det var väl den gången jag råkade fisa på gatan så att det ekade mellan husen). Betygshetsen. Mycket om lärarna, dessa maktmissbrukare och mini-Hitlers. Hur vi hatade dem och hur vi älskade dem. Killar, smink och disko. När ska jag få till det? Vem vill ha mig? Varför är jag så ful? I hate myself and I want to die. Men ändå mitt i all misären den största portionen humor och självdistansen allan. Fy fan vad snyggt. Rolig!
Här om någonstans finns stoff till en hel roman. Och inte vilken som helst, utan en jävligt rolig sådan. I love myself and I want to give.
No comments:
Post a Comment