Japp, skönt att veta att Dfs fortfarande har rea på sina soffor. Alltid rea, dvs alltid dyrt. Lättgenomskådat! Men gött att se x-factor, ingen ursäkt att man bor utomlands, i det globala nätverket kan man se alla analer,
lätt som en plättlagg.
Nu är det 10 deltagare kvar. Skönt att bli av med de talanglösa rötäggen, de ostigaste av nyystade camemberter. Idag släppte vi han den trista med vårtan i ögonbrynet, fan vad skönt att slippa höra honom yla. Och stripporna flög ut med fittan före i förra programmet, tack för det.
Nu ska vi i tur och ordning göra oss av med:
Rachel - meningslös menlös kärring med ståfräs på huvet och förutsägbar attityd, trist varar länge.
John&Edward - talanglösa, tondöva fjantiga fjortisar har ej i sångtävling att göra, duger inte, bort.
Miss Frank - tre småfeta fula kärringar som sjunger illa och ser illa ut tillsammans. En av dom rappar - så jävla 93. Usch.
Joe - smörig, ful, personlighetslös, ostig, trist bög med darrig pojkbandsröst. Blä.
Lloyd - svag röst, löjlig frippa, typiskt att man ska ha en liten gosse med, för fjortisarna, men gudars skymning vad tradig han är. Enda behållningen är att han ser ut som Marcy i dörren på Dublin, det är kul.
Danyl - Jo visst han kan sjunga, men är han kul? Nej.
Olly - Jo, visst han kan nog sjunga, men med ostiga rörelser som om han hade en orm i brallan, krälandes uppför byxbenet, vilken larvig dans att förknippas med, förutsägbart, pinigt, nehejdutack.
Tills vi har de tre i eliten kvar.
Stacey - hon är kul för att hon snackar som om hon vore total-cp och genom-clueless och sedan öppnar hon munnen för att sjunga och låter alldeles flott och fin.
Lucie - hon är söt, hon är gullig, hon har fin röst. Men det är klart, hon vinner inte.
För vinnaren i år det ska bli Jamie. Rock and roll afro, bäst på allt, tuffast, snyggast, coolast, inga problem, och med åldern inne. Den tar vi, sa polisen.
Så blire. Och det med all rätt.
