På spaning efter den tid som flytt

Ibland tänker jag att man skulle investerat i en sån där diktafon, eller åtminstone att man borde ha använt diktafon-funktionen på sin mobiltelefon. Medelst denna skulle man kunna spela in sina tankar och åsikter, för att spara dem för framstjärten. Dels så att man skulle kunna hoppa upp på sin höga häst och utbrista ”vad var det jag sa!”, för det gör man ju ändå, även om man inte har belägg för det, och det vore ju härligt att ha just belägg för vad det var man sa när man naturligtvis hade rätt och visste bäst från början. Men också för att man skulle påminna sig själv om allt dumt man sagt, hur fel man hade och hur allting inte blev som man hade trott och tänkt.

Ibland minns man förstås av sig själv vad man sagt, vilka grodor som hoppat ur kakhålet. Men många skulle nog må bra av att påminnas, att spelas upp på band.

En gång, för mycket länge sedan, kanske ungefär 2 år sedan, då det visade sig via ett Boots-the-chemist-test att jag inom en snar framstjärt skulle få en bäbis, sa jag ungefär så här:

När jag är mammaledig ska jag skriva en bok. Under graviditeten kan jag samla stoff, hitta på idéer och intriger – så formulerar jag alltihopa sedan medan barnet sover. Bäbisar, de sover ju jämt, nästan hela tiden faktiskt. Man får massor av fritid och kan pyssla med vad man vill. Tänk all fritid man får att sitta och pula när man slutar gå till puben liksom! Bäbisar sover ju cirka 17 timmar per dygn, i alla fall i början, är det inte så? Och även om de är vakna en stund på natten gör det ju inget, då sover de ju någon annan gång istället. 17 timmar var det ja. Så enkelt! Massa tid att kläcka ur sig den där romanen.

Ja, men eller hur. Var det den om Rödluvan jag skulle dra eller? Vem lurade jag, bara mig själv eller var det någon annan dåre som också gick på det?

För självklart gick jag där sedan med min lilla söta bäbis, i pyjamas hela dagen, för inte fan hade jag tid att ens tvätta mig, än mindre skriva någon jävla deckare. Och om bäbisen sover måste man titta på den minst vart femte minut, dels för att kolla att den andas, dels för att kolla hur söt den är (sötast i hela världen, det ser jag väl).

Tid för avkoppling är väl när man för en stund lutar sig tillbaka i soffan med barn på ena armen och bröstpumpen hängande på andra medan man slöglor på Jeremy Kyle och hans tandlösa, gapiga narkotikapåverkade gäster. Några böcker blir i vart fall inte skrivna när man är föräldraledig med en spädis, så mycket vet jag. Hade man sedan en stund över när den andre föräldern tog över så hade i alla fall all inspiration och formuleringskonst runnit ut med bröstmjölken.

Nu då? När barnet är stort och snyggt? Nehjedutack, nu jobbar man häcken av sig för att samla in till familjens brödföda, och när man inte jobbar leker man. Man pusslar, låtsas att Guran är en individ (vilket han är), kör runt runt med Bamse-vagnen, läser sagor och tittar på Drömmarnas Trädgård. Ibland slentriankollar man saker på datorn, men inte fan skriver man romaner. Tiden räcker inte till, man måste proritera, och all tid är därför den lillas.

Nej, tid, s.k. egentid, får vi nog inte förrän vi blir pensionärer. Då, först då, ska jag skriva min roman. Den där spännande vardagsskildringen, den man aldrig vill släppa, som man håller i ett järngrepp närmast sitt hjärta för det är där det känns, den som är både kritiskt granskande, hjärtskärande och humoristisk, den som handlar om livet, hur det är och varför det blev som det blev fast det kunde ha blivit så mycket annat som det inte blev. Du hörde det här, nu har vi det svart på vitt, och då är det lika sant som det som står i tidningen och det de säger på radion.