Kommer du ihåg engelskalektionerna på högstadiet och gymnasiet? Hur man satt där i bänken och spände sig något så förfärligt och kurade ihop sig så att man skulle slippa öppna käften med sitt pinsamma svengelska uttal? Och samtidigt som det var hånigt att låta svengelsk var det ännu mer genant att dra till med någon slags högfärdig brittiska eller bräkig amerikanska. Därför höll man så låg profil som möjligt, lät väl ungefär som man gjorde när man talade svenska, dvs svensk, i detta fall svengelsk. Och det var ju pinigt i sig. Så helst ville man sitta tyst och genomlida lektionerna och hoppas hoppas den där Ulf Jävla-Magnusson (som vi för övrigt gjorde en t-shirt till i avskedspresent: Om ni undrar så är det inte jag som är Annie Lennox, stod det på den. Hur vågade vi??) eller söta Mona Wahlin ger sig på oss. En enstaka glosa kunde gå an, bara den inte innehöll komplicerade ljud såsom thr-, eller –ere (ex. through, there, theatre), men hela meningar eller frågor med mer än ett svar, fy bubblan vad jobbigt. Knallröd i nyllet blev man så klart, bara det i sig var ju pinsamt. Inte ens 80%-ig Stroh-rom kunde hjälpa oss där, och i vart fall inte vid varje lektionstillfälle, det hade s.a.s. varit too much.
Och nu serru, nu kommer det igen, det gymnasiala och högstadeliga spännet. Nu jobbar jag på ett internationellt företag där många av medarbetarna inte förstår svenska, varför man måste tala engelska i grupp. Självklart. Och alla arbetsdokument skrivs på engelska. Så klart. Skrivandet klarar jag med bravur, nemas problemas, men när det kommer till talandet blir jag till den där blott 14-åriga fiolsträngen igen. För att jag tänker att usch nu låter jag sådär svengelsk fast jag bott i England i 8 år. Eller tvärtom, nu tar jag ifrån knäna och låter superbrittisk för att jag tror att jag är nåt för att jag bott utomlands. Så oerhört frustrerande och penibelt, jag trodde man hade växt färdigt när man var 34, att man var trygg i sig själv och allt sånt tjafsimojs, men tydligen inte. När det vankas internationella möten sitter jag som ett bevis på löjlighet och spänner mig med munnen som ett streck, trots att jag talar engelska (svengelska) hemma varje dag.
Vem kunde tro det.
4 comments:
naaa. Kastrullan. Nu spanner du dig ju sa du faktiskt bajsar pa dig. fy skams! Hor du inte hor svengelska alla svennar ar pa engelskan? Hur internationellt ditt foretag an ar, eller hur mycket cheeef dom an ar. Det ar ju inget som kan kla dina 8 ar i basta landet pa det. Det ar ju har du ska och kan glanska som guldet juh. sesa.
Nä det e klart att jag är bättre än dom andra soporna, men jag vill ju vara bättre än bäst! Så spänner jag mig för att jag tror att folk ska tänka hur fan kan hon prata sådär som bott i Englandet i 8 år, jag borde ju låta som en inföding liksom, men det gör jag ju inte och måste google translata hit och dit. Joråsatt, spänt var det här!
Allt verkar var ett helspänne. Du vet ett så stort spänne med Läderlappen symbolen på som man kan hitta i nån butik där de säljer spännen i thailändska shopping malls. Själv pratar jag helst med thailändska formuleringar (annars förstår inte gulingarna vad man menar) typ You go where now? Spänt e ju bara förnamnet
/Stene
Ja akta så du inte fastnar! Själv har jag fastnat i svengelska bäbisträsket kryddat med portugisiska glosor, det kan vara det som gör att jag sätter på storspännet när jag ska tala offentligt.
Post a Comment