Det känns ovant det här med dagis. Ovant, men spännande. När man kliver in trär man blåa plastpåsar på skorna, ungefär som på sjukhus. Fast det är ingen som är sjuk, varken i huvudet eller annorstädes. Där inne traskar det runt kvinnor i praktiska frisyrer, mjuka hemmakläder och Birkenstocks, med mina och andras barn (inga aper). Det är så pass mysigt att det känns lite som att man kommer hem till någon, varför det också känns en smula intimt och påträngande att bara kliva rätt in sådär, som om man tog sig friheter.
Nu är det ju dock så, det får man komma ihåg, att dessa kvinnor har betalt för att ha hand om andras barn och det är deras arbetsplats vi befinner oss på, inte deras vardagsrum.
Och det är jag som bestämmer, för det är mitt barn och det är jag som betalar.
Därför får jag stiga rakt in och jag får plocka upp barnet som ligger under filten i bara blöjan, för det är mitt. Sedan får jag ta detta det snyggaste barnet med mig hem, ingen protesterar, det är ok.
Det tycker jag är fantastiskt. Vilken ynnest. Att jag slapp ta tjocke Viktor eller pipiga Lisa. Nehejdutack, jag kläpper den snyggaste och duktigaste, som vanligt, som alltid.
Dessutom får jag, och det här är speciellt, dispans av min arbetsgivare att gå till dagis på morgonen innan jobbet, det tycker jag var jävligt schysst. Chitchatta lite med dessa kvinnor som ska dana Mini-Me, se till att hon har det bra, visa dem var skåp och annat ska stå. Få vara med på ett hörn, checka läget och se till att det är under kontroll. Som Arnold sa: "I'm gonna ask you a bunch of questions, and I want to have them answered immedeately". Så kan jag göra, så kan jag ta mig ton. Det är jag som är mamma.
Dagis verkar vara en bra grej. De förstår visserligen inte när den lilla brasilianskan ber om agua eller pekar på nenê, men de kanske kan lära den lilla skojaren att gå på pottan och dylika saker som jag inte är så duktig på (själv använder jag ju toalettstolen), och det högaktar jag dem för.
No comments:
Post a Comment