Sveriges, kanske världens, tråkigaste jobb: Att söka jobb

Här råder det konkurrens om de få skittrista jobb som finns utannonserade. Det snackas om hundratals sökanden till varje tjänst - åtskilliga CV:n ratas redan på en illa designad header. Man uppmanas att spontanansöka jobb, dvs skicka sitt cv och ett ostystat följebrev till ett antal företag i den stad man vill jobba, även om de inte händelsevis söker efter personal. Sedan ska man även gärna ringa till företaget och smörja in deras öra med ostsås/keso via telefonledningen. Eller så ska man ligga med rätt personer, vad vet jag.

Du var en av 18 sökanden till tjänsten som jobbcoach, vi tog fem till intervju, du var inte en av dem (goddag yxskaft), vi har nu tillsatt en person till tjänsten (ett rövhål).

Surt sa rävfan, inte ville jag bli en smilfinkande dåre som gav folk ovanstående råd och tipsade om att lirka in ord/uttryck som plikttrogen, organiserad, många bollar i luften och inte rädd att ta i på CV:t. Dra den om Rödluvan, Tomten eller Jesus i krubban om du vill dra en rövare.

Nu ska jag dock på en jobbintervju på tisdag, en med potential till framtida anställning inom en yrkeskategori som intresserar mig, nämligen för en tjänst som marknadsassistent. Jag bävar för frågor som varför ska vi välja just dig, vilka är dina starka respektive svaga sidor och vad gör du om fem bast, men antar att det bästa man kan göra av sitsen är att bita ihop och förbereda svar på dessa klyschiga spörsmål som ju är tagna ur den oreflekterandes förutsägbara repertoar.

Jag vet ju vem som är bäst och var skåpet ska stå, men den kaxige vinner inga HR-tanters gunst, så det är väl bäst att försöka hålla en viss låg profil, även om man samtidigt inte får verka alltför blygsam.

Och glöm för allt i världen inte att ställa frågor och verka intresserad av företaget och dess produktlinje. Gör då inte som Sofie A gjorde på första svensklektionen i ettan på gymnasiet när Rut E undrade om någon satt inne med frågor: Vad har du gjort i ditt liv? Vilket så klart var en alldeles ovidkommande, närgången och kanske på sin höjd filosofisk fråga.

Aj, vad det svider att vara arbetssökande. Det heter inte arbetslös längre nämligen, man är inte lös, man är inte förutan, utan man söker och man söker febrilt och med både lupp och lykta, efter något som kan vara värt att stiga ur sängen och överge man och barn för. Fy fan.