Jag är snyggast

Sådärja, nu var slipstenen dragen och jag kan skryta med att jag INTE är överviktig längre. Dvs jag har ett BMI under 25 (och säkert ett midjemått under metern, snyggt ska det vara), och det mina vänner kan jag avslöja att jag inte haft på över ett år. Dieter blaha blaha, det funkar ju inte, man blir bara deprimerad och ledsen när man inte får äta allt det goda som alla andra får. Och fixerad när man tvingas föra in sina matvanor i ett spreadsheet och skämmas. Och inte får man ifrågasätta heller, min favoritsysselsättning, att fråga varför hela dagen lång till allas irritation. Nej, gör bara som jag säger, sluta fråga om allt, du gör mig vansinnig med alla dina frågor, dumma är dom också. Sa min viktcoach.

Och min jobbcoach sen då, vilken jävla tomte. Inte ett skit har han förmåga att göra, allt får man göra själv. Jag tror nog helt enkelt inte på coachning. Själv är fanimej bäste dräng.

Men nu har jag alltså utan att hålla i chipshatt på något särskilt aktivt sätt lyckats gå ner till en någorlunda sund vikt. Jag är fortfarande inte i mitt esse, jag kan fortfarande bli snäppet ännu snyggare. Men nu vill jag åtminstone att folk protesterar när jag hävdar att jag är tjock. Det är det nämligen ingen som gjort den senaste tiden, till mitt stora förtret. Jag säger "aj och fy vad fet jag är" i hopp om att den jag talar med ska replikera "nej men det är du ju inte, snygging". Men denna respons har alltså uteblivit. Nu ska det bli andra bullar, nu är jag eventuellt knubbig, mullig eller varför inte välsvarvad. Men tjock, icke sa Nicke Nyfiken i en strut.