Lundarundan

I Camden har vi Camdenrundan. Den är känd sedan tidigt 2000-tal och har tagit sig lite olika uttryck under årens lopp. I början när vi var rudisar och inte visste bättre brukade vi till exempel börja på Hogshead för att sedan stå och spänna oss under Mixerns ilskna strålkastarljus. Allteftersom fick vi mer vett innanför pannan och lärde oss att Elefanten och Dublin Castle is the shit.

I Lund har vi istället Lundarundan. Det är den man tar besökare från Utrikistan på. Först tog jag min man på den, igår tog vi sedermera Olivia och idag Sofie och Jon. Man börjar på Ariman, cafeet som väl är det närmaste Camden man kommer i Lund. Personalen har farliga tatueringar, äter macka bakom baren och spelar hög musik. Toaletterna är skabbiga och mackorna mumsiga. Älskar't.

Olle och Lovisa på Ariman

Sedan vidare till Kulturen i vars trädgård man kan besöka gamla svenska boningar och pilla med allt och, som det står på anvisningarna "leka att man läser Bibeln". Ja, vem skulle läsa Bibeln på allvar, ta det som en lek för fan. För som min bror sa när han var cirka 3 år och min mamma berättade varför vi firar jul: "Det är väl bara RIKTIGT små barn som tror på det där".

Sedan avlut på antingen Ebbas eller Gräddhyllan. Istället för pints får man kaffe i glas. Man gör alltid så. Istället för de stora bäbisarna Rick Gill, Tapetseraren och Cykelmannen, får man sällskap av Lill-Snygg. Det är lite så vi ligger i Lund.

Sofie, Jon och Lovisa på Gräddhyllan

När man får så celebert besök blir man väldigt glad. Men också lite ledsen för att världen är så stor och dum och alla vill bo i olika länder och det gamla bondesamhället de vill illustrera i Kulturens trädgård inte längre finns på riktigt.

Tänk om det fanns en by som var sjukt kul att bo i och som erbjöd välbetalda jobb till alla man gillade, där hatten aldrig lades på hyllan och där lattjolajbanslådan alltid var öppen. Jag tror den kallas himlen, men jag har aldrig varit där.