Godmorgon Sverige

Det är nog väldigt svenskt att stiga upp tidigt på morgonen, har jag förstått. Missförstå mig rätt; har man ett arbete att gå till är det självklart att man är uppe med tuppen och kör buss till kontoret. Men om man inte måste - varför vill man stiga ur varma bädden i gryningstimmen, när ju vargtimmen är så mycket skönare att vistas i?

Idag hade jag t.ex. en träff med dom andra svenska mammorna, vilket var oerhört trevligt, det är inte det. Men mötet var ställt till klockan 11 på förmiddagen, vilket ju är en tidpunkt då jag vanligtvis trulsar runt i pyjamasbyxa. Idag fick jag alltså ställa klockan på ringning - med syfte att vara i Malmö klockan 11 AM. Sedan att jag var 1.5 timmar sen för att mitt barn var svårväckt är en annan historiett.

Alla andra tyckte emellertid att detta var en rimlig tidpunkt att träffas, för alla andra, trots att de är föräldralediga, vaknar senast klockan 8 på morgonen. Att deras barn vaknar tidigt kan ju vara en ursäkt, men det är ju också för att de lägger sig tidigt. Min lägger sig sällan före midnatt, så då börjar mitt kuliga, och så får jag sova till minst klockan 10. Snyggt.

I Sverige är det dock fult att sova länge, och gud hjälpe den som är bakfull på en vardag. Folk kan ringa en på förmiddagen, det är helt normalt, och om man låter sömndrucken ska man skämmas när de förvånat, nästan äcklat, utbrister "sov du?!".

Nattugglor är tydligen inte heta, duktigast är om man är uppe och trollar med morgonståndet. En dag kanske jag också blir svensk på riktigt, men jag är fan tveksam. Morgonstund har väl inte särskilt mycket guld i mund, om du frågar mig.