A girl in Ipanema

Turistfällor. Det vill vi turister undvika till varje pris. Inte beblanda oss med de andra nyanlända, inte avslöja att vi inte vet hur det funkar. Verka världsvana, glida med de infödda, smälta in - det är vad vi vill när vi är på semester. Inte sitta på Leicester Square och dricka drinkar på Zoo Bar varefter vi betalar 20 pund för Equinox, icke sa nicke.

Om man till exempel inte vet hur man sätter in tunnelbanebiljetten vid spärrarna är man direkt avslöjad som cp-skadad turistico. Den som inte vet att man viftar oyster-kortet mot panelen, som försöker trycka in själva kortet i slidhålet, oj vad genant. Just detta misstag gjorde jag själv idag i Rio, fast tvärtom: Jag försökte alltså oystervifta ett kort som skulle in i slidan. Piiiinsamt.

Men sedan kompenserade vi i tuffhet genom att lyckas motstå frestelsen att gå in på baren Garota de Ipanema - själva namnet låter ju påskina att det skulle ha något att skaffa med den berömda slagdängan. Men så lättlurade var inte vi, utan begav oss till haket över gatan, Bar de Vinicius, som visade sig vara det ställe där kompositören Vinicius de Moraes verkligen suttit och filat fram sin melodi. Lite så jag jobbar. Så känner man sig som vinnare.

Idag har vi även vandrat till Sockertoppen, där utsikten var som man säger breathtaking, men maten den sämsta jag serverats sedan jag kom till Brasilien. Vi snackar mikrovågslagad ostburgare utan tillbehör och med smak av fotsvett, pung och fabrikskött. Jesus kunde vi se på avstånd, men vi tycker ju inte om Jesus, så Pao de Acucar kändes långt mycket hetare och har ju dessutom cable cars, vilket var fräckt att åka.

Sedan kan man konstatera att Rio har långt mycket snyggare människor än Sao Paulo, iallafall är folk mer måna om de utseenden de har här. Mer vältränade, mer smink, mer fashion. Kanhända beror det på att det är mer turister här - brasilianarna är fortfarande fula. Men beach volley-brudarna är väl ändå rätt läckra. Dom med smör på.

Dom säger att Rio är en farlig stad, att man måste lämna plånbok, mobil och kamera hemma. Hur fan man då ska kunna roa sig eller föreviga sig vet inte jag, så vi sket i dessa råd och tog assnygga bilder och handlade drinkar direkt från plånka, ringde Lilla från berget. Sedan att vi håller oss inne efter klockan 22 kan ju visserligen bidra till vår inbillade säkerhetskänsla, men ändå.

Och Farfar skickar bilder på Lovisa, som om man behövde påminnas om vad äkta snygghet och äkta kärlek är. Det är enastående vad starka känslor man kan ha för någon man känt så pass kort tid, jag saknar, jag älskar, och jag förstår äntligen vad meningen med mitt liv var, nämligen att skapa denna fulländade individ. I made this, utropar jag, som i slutat av X-files-eftertextningen. I made this och det var fan sjukt bra gjort. Imorgon är jag hemma hos henne igen och om en vecka åker vi till London, sedan Svea Rikes Land för obestämd framstjärt. Hemma är där hjärtat är, och mitt ligger i en liten ask i fickan på Lilla Söta Finas byxa.