Och här ligger familjen Bertoluccis café, Café Pequeno - det drivs av två av min mans kusiner. Och här har vi i afton serverats Cachaça i snapsform, cafézinhos och cerveza. Snygg miljö, ryska teman, smak av left-ism, lite kommunism, enkelt men vackert - precis som jag vill ha det. Café Pequeno betyder Lilla Caféet, men den som tror att det har något gemensamt med pensionärscaféet Lilla Caféet i Lund, tror fel. Det enda "coola" med detta etablissemang var att jag den 5e April 1994 var där och om aftonen möttes av nyheten om Kurt Cobains död. Därefter spydde jag som en kalv i trädgårdsbusken som den fylleri-fyllera-tonåring jag var.
Nej, Café Pequina var alls inget pensionärsplejs, det var tryggt, snyggt och rätt. Vi kom till bords med en UFO-entusiast som lite såg ut som en brasiliansk variant av George Michael. Han gillade norsk dödsmetall men även Depeche Mode, och han räddade valar och han var allmänt sett nörd, med andra ord cool. Och Korvys kusin var en blandning av Chris Martin och Bob Geldof, bara lite för många snaps och cigariller innanför västen, men mest bara skön snubbe, mest bara en del av kolonin Vila Madalena, som det ska vara, så som man alltid gör.
Och jag, som har kanske inte växt upp, men iallafall växt till mig i Camdens galna glada värld med punkare, patrask, alkolistgubbar och knarkers med trots allt saker innanför pannbenen - jag myser och känner mig hemma.
Nu är det bara en liten liten sketen dag i Brasilien kvar. Vad ska vi göra med den - hur ska vi kunna göra den rättvisa, hur ska vi kunna lämna, kasta in handduken, säga farväl? Varför är livet så kort och världen så stor? Jag vill vara överallt hela tiden och med allihopa samtidigt. Jag kräver inget, men jag vill ha allt.
No comments:
Post a Comment