På lunchen idag satt jag som vanligt och slurpade min jävla milkshake. Med chokladsmak, men det kunde lika gärna varit päron eller skogsbär, det är inte någon större skillnad. Pest eller kolera är lika goda kålsupare.
De andra skedade i sig pasta med biff (Pasta! Jag skulle njuta av att äta den kall med gaffel utan ens salt!), fetaostmacka med groddar (Groddar! Ge mig en näve så trycker jag in den!) och spenatpaj (Paj! Fly mig ett hörn av ditt pajdegsskal och jag låter som Meg i When Harry Met Sally allra minst!), utan att skämmas. Hon med mackan plockade bort rödlöken och lämnade den till sophinken (matmissbruk). Hon med pajen lämnade både pajsmulor och salladsblad. Hon med pastan orkade inte allt, blev mätt och däst (I-landsproblematik).
Vad fan, ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika, eller åtminstone på mig som sitter mittemot med tungan hängande i knähöjd och med salivering i klass med Pavlovs sugna jyckar.
Skyll dig själv, ditt fetto, säger du till mig. Ja visst, här får man stå sitt kast för att man slängt i sig chips o läsk o snask o matportioner för en hel arsenal. Som straff får man bara dricka bantningsjuice om 112 kalorier per portion. 5 om dagen.
Igår åt vi fyra skivor gurka var. Härom kvällen delade vi en morot. Det är en ynnest att få fast föda, en lyx att knapra på en grönsak.
Bara dag 5 och jag känner mig redan färdig med denna farsiella smalhets och späkning. Hur ska jag klara mig till dag 14 utan att få spel, spader, krupp och nog, har du tänkt?
No comments:
Post a Comment