Skitstövel

Såhär gick det till när jag lade High Five på hyllan.

Lördag: Han ringer på natten och säger hej hej kom hem till mig. Jag tänker ja fan, jag kommer. Reser hem till honom i taxin och ringer på, inget svar. Jag telefonerar: Nämen oj, jag är i Watford. (För våra tyska läsare: Watford ligger ca 1.5 timme från Camden). Schysst att komma med den infomationen först nu. Jag går hem, han säger att han kommer om en timme. Klockan 6/7 på morgonkvisten ringer han från Shephards Bush (Tyskar: Det ligger i västra London, inte på vägen Watford-Camden). Höhö, jag har inga pengar och måste hitta en taxi som kör mig hem där jag kan springa upp i lyan och hämta slantar. Good luck, cp-skada, säger jag och somnar om.

Söndag: Han textar: Hej hej, kom ut på en drink! Jag är lättfotad och säger att jag kommer efter fru-middagen, vi ses på Enterprise klockan 20.30. Jag knallar till utsagd pub i sällskap av Frun med den lilla munnen. Ingen High Five så långt ögat når. Jag ringer ett par gånger, inget svar. Skickar ett tyket meddelande: Vad fan hände med dig, din efterblivna jävel? No response. Vi tar ett par pints och går hem.

Måndag: Han textar: Ojdå, jag somnade visst på soffan, jag var visst lite full, förlåt! Vi ignorerar den va. Jag har inte tid för en så pass opålitlig och konstig människa, jag har tappat intresset. Han får vara hur rolig han vill, duger inte, bort.

Oj, vad mycket han måste slicka för att få chansen på mig igen. Watch this space.