Fetma

Höhö, Ulla, när dom frågar: Vad gjorde du i Brasilien kan du svara: ÅT.

Skojade någon. Men bakom varje skämt ett visst mått av allvar och bakom detta skämt som är min enorma kroppshydda ligger cirka 20 kilo ost, sjutti-elva tårtbitar och 30 liter läskeblask.

Slashasande dönickar som vi är intar vi frukost vid 12-snåret, vad som i dagligt tal kallas lunchtid. En brasiliansk specialitet man gärna serverar är små fina runda ostbullar - det är bara att roffa åt sig och mumsa. Vitt bröd, ost i flytande form. Massa frukt och juice. Mums, slurp, gulp, rap - sa jag.

Och knappt är frukosten bortdukad förrän det börjar inte bara snackas utan förberedas lunch. Här ska det bli pasta, ris, bönor - kolhydrater den late inte har behov av men äter ändå. Och det känns oartigt att inte äta när maten dukas fram så man äter även om man inte är hungrig. Och efterrätt också. Jävla goda bullar, Romeo o Juliet är en gelegrej man äter gärna och med ost.

Proppmätt sitter man sedan som en klubbad säl på soffan och orkar just inte ta sig för någonting alls. Tills det är dags för kvällsmat, helst pizza. Och läsk, larre, sockrad juice. Sedan rakt i bingen utan tillstymelse till motion. Ska man någonstans (Villa Lobos shoppingcentre) kör man bil från garage till garage.

Så kommer vi ut på landet där det finns badminton, motionscykel och fri natur. En Jesus-staty man kan gå och skända uppe på berget (vi nålade fast en Pilotlight-pin på Jesu bröst härom kvällen, det var kul). Frukt på träden och friskhet i luften. Det skulle kunna ha blivit en hälsokur, men eftersom man har sockersuget i blodet numera, kan man ändå inte motstå att köpa sig en biljett till Tjockmenistan i form av chokladkakor, maränger, pizza, kladdiga juicer, nötter och för stora portioner mat. Det hjälper föga med badmintonmatcher och 15 minuter på cykeln - jag hade behövt ett år, inte bara två veckor. Och jag hade behövt ett tålamod och en starkare vilja.

Nu går jag här i mina graviditetsjeans och mumsar istället. Och det är inte bara jag som växt ur mina vanliga byxor - även Ludde visade sig vara oförmögen att stänga sina jeans. Tillsammans väger vi lika mycket som en frysbox modell större och det är ingen läcker syn, men vem kan säga nej till nyvarma frallor?