Vi sitter till golvs, på en 40-årsfest någonstans i Malmö.
Det är jag, två systrar som jag känt sedan de var barn, och en okänd kvinna. Den okända frågar: Hur känner ni jubilaren? Varpå jag och storasystern berättar att vi känner jubilarens sambo, inte sedan hon gick i blöja, men nästan. Och lillasystern deklarerar att "och jag är här med min syster!".
Då tittar kvinnan på lillasystern, och sedan på mig, och säger:
Ja, jag ser att ni är systrar, ni är väldigt lika!
Och vi bara, eeeh va. Till saken hör att de två systrarna faktiskt är väldigt lika, lockigt hår, samma hårfärg, liknande finmejslade drag, smala ansikten. Jag däremot, med min uppsvällda trut, rödkindade äppelblom och eskimå-ögon, rakt hår och potatisnäsa - jag liknar dem inte alls, ungefär lika lite som vilken random gambian som helst liknar en annan random gambian.
När kvinnan inser sitt misstag, skäms hon. Först nu tittar hon, och då ser hon ju. Och därmed avslöjas hon som en som bara snackar för snackandets skull, artighetsfraser haglar, men det finns ingen substans. Så fungerar vi väl alla mer eller mindre i sociala sammanhang, men just när man blir avslöjad som en snackepåse blir det väldigt påtagligt, och lite pinsamt.
Själv märker jag att jag drar mig undan nya människor i dessa sammanhang. För jag tycker det är så evinnerligt meningslöst att prata med folk jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen. What't the point liksom? Skulle vi bli vänner för livet? Skulle en random tjomme ha något intressant att berätta för mig? Skulle artighetsfraserna någonsin kunna få djup?
Call me boring, och det är jag nog, men jag trivs bäst med de jag redan känner, gör inte alla det, fast vi låtsas att vi tycker det är så hääärligt att "träffa nya människor"?
1 comment:
och de bästa är syskonen, glömde du skriva, och nu måste jag baka bullar till dig, då kanske du skriver nåt snällt om mig, tänker jag
Post a Comment