Min hjärnmuskel kommer fullständigt förtvina om jag blir sittande här länge till. Jag har för det första världens tråkigaste arbetskamrater. För hade man varit omringad av ett gäng ordentliga skojare hade man lätt kunnat stå ut med sysslolösheten och bolla skämt och anekdoter istället.
För det andra råder här en titelbesatthet som inte kan vara hälsosam. Har man titeln direktör ska man per automatik mötas med respekt och aldrig behöva göra något så banalt som att svara i telefon, byta vattendunk, gå och köpa kaffe eller tömma pappersstrimlaren. Och vad direktören säger får inte ifrågasättas. Det är lika dumt som när barn undrar varför det är si eller så och föräldern svarar: "för att jag har sagt det". Vad är det för sjukt diktatorsargument? Vore det inte bättre om man förstod tanken bakom en viss arbetsuppgift, om man hade ett motiv?
Sämre stämning i en grupp får man leta efter och kommer förmodligen inte att hittas ens i Långtbortistan. Alla är sura, alla mår dåligt. Kärringen i hörnet sitter och häver ur sig de mest ointressanta saker, vissa är artiga och låtsas lyssna. Förbannade hycklare. Jag vet ju vad ni säger innan hon kommer hit på morgonen. Hon är ond, det är det allmäna uppfattningen och sanningen. Det bevisade hon när Barry dog, hennes "vän" sedan 20 år, och hon kom in och låtsades som ingenting för att direktörerna bestämt att det skulle den andra direktören få berätta. Att kunna upprätthålla en sådan fasad visar bara på omänsklighet och mentalstörning. Det är som om hans död bara är en spännande händelse i hennes tragiska liv, där hon kan få hävda sig och veta bäst och stå vid familjens sida som den falska apa hon är. Det gör mig fortfarande arg att tänka på.
Likt en prosituerad sitter jag nu och lider i väntan på mina pengar. Och det har gått så långt nu att jag börjar tro att det aldrig kommer att bli några. Att jag blivit grundlurad att stanna på detta sjunkande skepp, att det aldrig blir något klimax i form av lojalitetsbonusutbetalning, att jag i vilket fall kommer att slå näven i bordet och tröttna innan det händer. För det här är mig fan inte värdigt.
2 comments:
nog att jag fattar att du vill stanna med det lockbetet men det var i sanning skönt att bestämma sig för att sluta. när varje ny arbetsuppgift inte längre har ens en anstrykning av challenge utan endast headache. ja, då är det dags.
Jahg gillar när du skriver om sånt där.
Post a Comment