Frukosttime i Jarinu

Här sitter mina snyggingar och chillar med varsin mackinha och smartfån vid barnbordet på verandan. Alla älskar livet. För att LG, life is good.

Väder gör mycket för tillvaron. Antingen är det för kallt och man kan inte göra någonting, bara sitta inne och titta dumburk. Eller så är det för varmt så att man måste sitta inne med en fläkt som ansiktsmask och glo på samma teve. Aldrig är det så perfekt att alla kan njuta.

Bara en stund på förmiddagen är det här drägligt för alla. Jag propsar på zoo men får till svar att det är dödligt varmt, man riskerar att avlida.

Hoppas ingen blir chockad över att vi kommer att komma hem som blekfisar. Myggbitna blekfisar.

Vikingblod

Värsta sjukstugan har det blivit. Tur mina barn är friska, men begreppet man-flu tar sig här helt nya dimensioner.

Det finns en kräm, ett preparat, en kapsel eller en brustablett för allt, det visste jag redan. Placebo i sitt esse. Har man feber i två dagar, över 38 herregud, då kan det vara nödvändigt att uppsöka en doktor. Gimme antibiotika, jag skiter i om det är virus, här ska medicineras bort.

Själv fick jag ett speciellt utvalt te i morse när jag var lite körig i magen, det finns något för alla åkommor. Vikingen i mig tillåter dock inte mer än en förmiddag sängliggande, jag måste ut på äventyr för fan.

Det finns olika approacher till sjukdom, en är att rycka upp sig, ta sig samman, en annan att ömka sig till dödsbäddsliknande tillstånd. Alla har sina fördelar. Den som uppmärksammar varje smärtkänning kommer knappast dö abrupt i cancer, men den som sopar under mattan kommer iallafall ha roligt så länge det varar.

Det är 40 grader Celsius och jag vill sitta i min luftkonditionerade bil till Campinas shopping centre. Och imorgon vill jag gå på zoológico. Jag vill så mycket, jag har inte tid att vara sjuk, någonsin.

Min man Svennebananen

Till min glädje upptäcker jag att min man gått och blivit svensk på kuppen. Måhända talar han inte svenska i någon större utsträckning, men skit i det du, det är mentaliteten som räknas.

Låt mig exemplifiera.

När vi skulle resa till Brasilien, som för övrigt är hans hemland, tyckte han det var bäst att packa med sig svenska apoteksprodukter. Barnalvedon, myggmedel, vitaminer. Man kan ju inte lita på de däringa utlänningarna och deras kvacksalveri och medicinmän, tycktes han resonera.

Chocken när han kom på att han kommer vara bortrest under självaste Melodifestivalen och Vinter-OS. Lättnaden när han insåg att SVT Play förmodligen funkar här borta.

Och klagandet på värmen. Åh, jag dör, jag svettas, det är för vaaarmt. Han klagar visserligen på den svenska bistra vinterkylan också, men det är väl typiskt svenskt om något, att vädergnälla oavsett väderlek.

Så det glädjer mig, att jag äntligen fått en svensk man, som jag drömt om i alla dessa år.

Mycket mer än så här hade vi inte tänkt oss

Alla andra söker skuggan. Me, not so much. De klagar på värmen. 40+ är det visst, men jag bara mår som en köng här vid poolen.

Resa från 0 till 30

Från vinter till sommar på 16 timmar, det kan göra mycket märkligt med en människa. Addera en viss mängd resfeber och du har ett gäng stollar på tur.

Först ut i crazy camp var jag själv. Satan, jag har glömt låsa bilfan. Hetsa mamma från Madrids flygplats, spring och lås snälla mor, bilen kommer fan fyllas av uteliggare på nolltid, någon drar ur bilklädseln, spelar sönder alla cd-skivor, bajsar i mitt säte. Hjälp!

Att sedan bilen visade sig vara låst är en annan femma. Ungefär samma femma som gjorde att jag var helt säker på att jag glömt hela min påse med toalettsaker hemma på badrumsgolvet.  Skräcken över att tvingas vara glasögonorm en hel månad på grund av sin egen glömskas CP-skada, den visade sig också gudskelov vara ett falskmynt. Man inbillar sig så mycket dumt när man spänner sig, målar fan på väggen.

Det värsta var förstås när Ludde Korv trodde han tappat bort sin axelremsväska innehållande alla våra 6 pass, en eller annan iPhone, allt som gjorde oss till rättmätiga medborgare. Skräcken när vi trodde vi var fast, statslösa i ett land på andra sidan jordklotet, fasansfulla visioner om besök hos federala polisen och svenska ambassaden, en semester som gick till spillo för att reda ut en härva av dokument.

Men så öppnade Isabella ett hemligt fack på en av resväskorna, och den lilla svarta väskan fylld med dyrgripar kunde dras fram. Innan dess hade vi förstås hunnit svära, skälla ut efter noter och skita i allehanda kalsong, men det glömdes snabbt bort när lugnet nu åter spred sig.

Så kunde vi installera oss i vår snygga hyrbils-Renault och resa till slutdestinationen, poolen i Jarinu.

Då började ett barn spy medan det andra drabbades av feber. Men hej, vi mår bättre nu, vi dricker Guarana, kokosvatten och suco, på Netflix finns Galinha Pintadinha och Doctor Brincedhos, livet känns definitivt mycket lätt att leva.

Hotfullt på busshållplatsen

Jag sitter på busshållplatsen och väntar. Själv i kuren sånär som på en grupp män som står i andra änden.

Jag vill förmedla till min man att nu är lilla frugan på väg hem, därför rattar jag min telefon och svepar med kameran över busshållplatsen för att snapchatta en filmsnutt som ska ge detta budskap. Snart kommer jag!

Inget märkligt tycker jag, och böjer mig åter över Xperian och klicketiklickar vidare.

Då kommer en i gänget där borta fram till mig, ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och ser ner på mig. Argt.

På Zlatansvenska ifrågasätter han varför jag har filmat honom. Han tycker inte om att bli filmad.

Jag blir lika delar förvånad, lika delar rädd.

Intar försvarsposition och förklarar hela funktionaliteten med Snapchat. För en ungdom! Man tar en film, skickar den, varpå den försvinner från cyberspace efter 10 sekunders titt. Aldrig kan någon se den igen! Jag ville bara berätta att jag kommer snart, att jag är på väg, jag tänkte inte på att ni stod där, att ni bufflade lite med varandra, jag ska inte ringa polisen (varför skulle jag, om vad?), snälla, snilla?

Han insinuerar att jag begått oegentligheter genom mitt oskyldiga filmande. Fortfarande arg. Jag är liten nu. Tror han ska slita åt sig min telefon. Och springa.

Hans vänner kommer till undsättning, säger till honom att lämna tanten ifred. Det är nog som hon säger. Hon är bara en oaktsam tönt. Gör aldrig om det! Nej, aldrig. Jag är snäll nu. Ska inte tjalla (om vad? buffligheten?).

Så låter han mig gå. Sur. Så kommer bussen. Och så ser jag att jag visst råkat ta ett kort på busshållplatsen, jag var väl lite lurvig, innan jag filmade, och faktiskt innan de bufflade. 

Alltså, hur oskyldigt? Var detta något att bli arg över? Ta du dina fula vita gymnastikskor och spring och göm dig, stick och brinn. 

Kanske tur för mig att jag inte är lika tuff i verkligheten, då hade jag nog åkt på smörj. För att jag smygplåtar ynglingar.

Chockerande igonorans bland våra ungdomar

Häromkvällen när jag umgicks med mina "något yngre" kollegor passade jag på att ratta lite musik på Pandora (ja, Pandora, är du helt ute och cyklar järnhäst eller, i USA kör man fan inte Spotify). Det är typ som LastFM om du undrade. Det funkar inte i Sverige, så försök inte ens. Jo, gör't, men då måste du vara så pass fräsch i skallen att du kan ratta om din IP-adress till en osvensk. Nej, just det, jag tänkte väl det.

Iallafall, ställde jag in Pandora-radion efter mina musikaliska preferenser. En PSB-radio - kan det bli hetare! Och så spelades typ trippeln på raken - Rent, Halo och True Faith. Hur flott? Jätteflott.

Men i denna veva kom chocken. Min kompis, som visserligen är född 1989 och uppväxt i skyddad verkstad i mellanklassens Amerika, HADE ALDRIG HÖRT TALAS OM DEPECHE MODE. Och inte nog med det. Strax därefter visade det sig att hon ALDRIG HÖRT TALAS OM PET SHOP BOYS heller. New Order var det inte ens idé att fråga om, självklart hade hon inte bekantat sig med dem heller.

Vi snackar alltså om tre av världsscenens största band med ett spann av låtar som sträcker sig över 30 bast, som haft hits och turnéer i alla världens hörn, säkerligen också i den amerikattska håla vari den sten hon gömt sig under legat i.

Det är typ som att någon i min generation inte skulle känna till Beatles eller Stones. Min chock var så djup, jag bara gapade, som en fåne, som en sinnesretarderad, för jag kunde inte förstå hur man kunde växa upp och bli människa utan input från Neil, Chris, Martin, Dave, Bernard.

Hon har så sjukt mycket kvar att uppleva, denna lilla donna!

Gråt inte ut på min axel, jag blir så spänd då

Vissa människor är bra på att bära andras sorg, att ge stöd och trösta dem som är ledsna.

Jag är det inte. Jag vet inte hur man gör. Det finns förstås ingen manual, men jag blir så spänd och fokuserar alldeles för mycket på mig själv och vad jag borde göra, säga.

Jag vet iallafall vad man absolut inte ska göra när någon beklagar sig över något hemskt de råkat ut för. Man ska aldrig dra fram en egen rövarhistoria och försöka bräcka. Det säger sig kanske självt, när någon sitter och gråter över spilld mjölk, men det är samtidigt den vanligaste reaktionen enligt min ringa erfarenhet. Jag tycker det är så vidrigt, så futtigt och så mänskligt. Att stå sig själv närmast. Att utgå från sig själv i allt.

Den senaste veckan har två personer anförtrott mig jobbiga saker. Om cancerbesked. Och om brustna hjärtan. Jag känner inte dessa personer särskilt bra, inte alls på ett personligt plan. Så hur gör man? Ska man krama om dem? Men det känns ju urlöjligt att ha sin första fysiska kontakt med en människa över något sådant hemskt. Så jag babblar lite medkännande goja och tittar på dem med ledsna hundögon. Och hoppas att det ska dröja tills jag hamnar själv med dem igen, så att jag ska slippa fundera över hur jag ska handskas med detta, som om det var för mig det var jobbigt, trots att jag inte är den drabbade, så hemsk är jag.

Spelar jag i ungdomslandslaget?

När tanterna bjuder med mig på gruppresa till Italien skrockar jag gott, kanske lite väl föraktfullt. Som om, liksom. Som om jag skulle vilja det. 40plussare som vill rajtantajtan över en flaska Chianti, inte två. Glöm att jag ska med.

Däremot bokar jag glatt in pubbesök med människor som faktiskt är 10-15 år yngre än mig. Idag hörde jag mig säga till 23-åringen jag bjöd in att "bara coola människor får komma". Svar ja, i denna kategori inbegriper jag mig själv, inga konstigheter.

Det finns ju något unket gammalt talesätt som menar att man är så ung som man gör sig. Ett annat att ålder bara är en siffra. Och ett tredje att kärring är ingen ålder, det är en mentalitet. Sedan brukar jag även hävda att det finns inget som heter för kort kjol. Jag sitter inne med så mycket vishet.

På Thanksgiving-middagen häromdagen var jag äldst. Det var en till som var född på 70-talet fast sent, annars var de 80-talister hela högen, och inte tidiga sådana. När jag själv var sådär 23-26 tyckte jag väl att 37-åriga småbarnsmammor kunde dra sitt gamla spjälsängstäcke över sig, men så var jag väl också ganska fördomsfull och allt annat än öppensinnad. En typisk svennebananpellejöns som tyckte att var och en gör väl ändå bäst i att ACT YOUR AGE. Tur för mig att jag skaffat mig skinn på näsan och kött på benen sedan dess. Eller?

Nu, när jag ju är i det närmaste lastgammal, kan jag istället tycka det är bekvämt att falla tillbaka på mina gamla klyschor. Man är inte äldre än man gör sig. Kärring, jag? Nej, jag är en ung flicka, lite av ett barn fångad i en åldrande kropp. Lilla Ulla. Fast Tant Ulla.

Jag sitter iallafall där på tacksägelsemiddagen och är smärtsamt medveten om att jag är den gamle i gänget. Inte så mycket för att jag inte hänger med i tugget, för det gör jag så klart, jag är ju så pass belevad att jag kan tala latin med di lärde och med bönder på skånska, om jag så vill. Jag kan också fnittra åt tokroliga YouTube-klipp, för det var det vi gjorde. Men enligt principen att det är bättre att förekomma än att förekommas, drar jag upp det faktum att jag är gammal i var och varannan konversation. Skojade på teman såsom "du som är ung och rask" och "på min tid". Som om jag vore pensionär på ricko. I någon slags ängslighet, för att ingen annan ska påpeka det. Att jag är gammal. Som gatan.

Varför pratar du så mycket om din ålder? Hur gammal är du egentligen?

Frågar plötsligt en av ynglingarna i 25-årsåldern. Och jag rycker till som av ett slag, blir tyst. Får en s.k. tankeställare.

Ja, varför tjatar jag så förbenat om min ålder? Så förfärligt aktningsvärd är den ju inte. Och har jag blivit bjuden på kalaset så är det väl för att jag helt enkelt är en trevlig prick som det är ball att vara med, inte av den anledningen att det är kul att hånskratta åt mig för att jag är en liten smula äldre?

Då förstod jag att det bara var jag själv som suttit och spänt mig för att jag har kråksparkar, tantig stil och dålig koll. Så patetiskt, så ängsligt.

På samhällsnivå talas det om åldersrasism. Men bland individer som ska skratta och äta, är det faktiskt inte så jävla viktigt vem som är 40 och vem som är 20. Jag ska sluta fokusera på det där med min ålder, för det är det ingen annan som gör. Och om de gör det är det inte mitt problem så länge jag har roligt. Så!

Prova du med, så kanske du också blir bjuden nästa gång det vankas ungdomsfest.

Och angående den presumtiva Italienresan handlar det inte alls om att jag eventuellt skulle vara lite yngre än medresenärerna, det handlar om att jag är mycket ballare än just det här gänget. Skulle jag ägna mitt egentidskonto åt svulstiga resor, skulle jag hellre prioritera en resa med mina gamla, riktiga vänner än mina kollegor.

Helst av allt skulle jag vilja åka till London och låtsas att jag är ung igen. Hej hopp.

Minst tröttast i kommunen

Jag vinner. Om tävlingen utgjordes av vem som är minst tröttast i kommunen.  Men det gjorde den så klart inte. När är det någonsin en tävling?

Småbarnsmammor som sitter på rad och tävlar i vem som är tuffast, vem som orkar mest, vem som dricker snabbast. Det händer ju aldrig.

Men om, jag säger om, det hade funnits en sådan, då hade jag vunnit. Med hästlängder.

Åh, vad jag är ball.