Jag vill inte supa mig dyngrak, jag vill inte skåla i champagne, jag vill inte ens ljuga över pints med ett damlandslag jag saknar.
Nej, på nyårsafton vill jag ta min lilla bil och man, som gärna får dricka sprit om han vill och orkar, dumpa barnen hos mormor och åka till festen med stort f, för att spela sällskapsspel. Det är allt jag vill. Jag skiter i om det serveras mat. Isåfall får det gå undan, bara jag sedan får svara på finurliga frågor, slå med tärningar, rita, gissa, skryta och skrävla, helst vinna.
Jag försökte lite i julhetsen med min syster, Värsta Språket hette det, och var säkert jätteskojigt. För de som fått prova på riktigt. Själv fick jag hetsa fram några dialekter och språkvårdsfrågor, allt medan någon liten gnagare drog mig i byxbenet, en annan tjötade om Bamseknuffspel. Ingen rast, ingen ro. Har du satt barn till världen får du för fan sätta dina egna fåniga behov åt sidan och tillfredsställa dina barns. Så enkelt är det.
Men nu ser jag chansen torna upp sig, lite som en hägring. Pyjamasparty hos mormor, ja tack, mina kommer i kattpyjamasarna med en flarra NallePuh-champagne. Party på Norra Fäladen, med bara ett fåtal inbjudna. Ja tack, jag vet vad ni har i er spelhylla och på Wii-et, och jag suktar. Jag kan ta med mig mina balla spel som jag aldrig får spela också, let's make it a night before we call it a night, shall we?
Mvh,
Sugnast i kommunen (vinnaren)
Saturday, December 29, 2012
Friday, December 28, 2012
Sjuka priser
Jag var på en helt sjuk rea idag. Man hör ju så mycket dumt om mellandagsrean, den är denna tid på årets svarta får om du så vill, all skit får den. Du blir lurad, skriker Aftonbajset. De har inte alls sänkt priset, bara bytt prislapp, till en röd. Och så är det trängseln och köerna som får sig ett par kängor. Det är så HEMSKT med mellandagsreor, ändå ska alla dit och stångas. Mänskligheten är ett intressant släkte. Det är väl för att ha något att berättade om i sitt faceflöde, kan jag tro.
Min rea gick iallafall av stapeln på det som tidigare hette Babyland, men som nu heter Barnens Hus. Var får de allt ifrån, kan man undra, och visst det kan man. Hur som helst rådde det där inne i Barnens lilla Hus en stillsam stämning, och över alla klädgalgarna hade någon klistrat upp A4-papper som förkunnade att klädrean uppgick till 75% off. På allt!
Jag blev helt till mig i trosorna! Köpte ett fucking jävla Lucialinne för en 5-åring, så köptokig blev jag! Därtill en kjol, ett antal tröjor, en fleece-onepiece, en overall - allt till det sjukligt facila priset 430 spänn. Hade jag inte haft med mig en något gnällig minimänniska som gömde sig i klädsnurrorna och betedde sig allmänt lustigt, hade jag kunnat gå loss ännu värre.
Men jisses, vilket resultat! 75% rabatt på alla kläder. Det kallar jag rea det.
Min rea gick iallafall av stapeln på det som tidigare hette Babyland, men som nu heter Barnens Hus. Var får de allt ifrån, kan man undra, och visst det kan man. Hur som helst rådde det där inne i Barnens lilla Hus en stillsam stämning, och över alla klädgalgarna hade någon klistrat upp A4-papper som förkunnade att klädrean uppgick till 75% off. På allt!
Jag blev helt till mig i trosorna! Köpte ett fucking jävla Lucialinne för en 5-åring, så köptokig blev jag! Därtill en kjol, ett antal tröjor, en fleece-onepiece, en overall - allt till det sjukligt facila priset 430 spänn. Hade jag inte haft med mig en något gnällig minimänniska som gömde sig i klädsnurrorna och betedde sig allmänt lustigt, hade jag kunnat gå loss ännu värre.
Men jisses, vilket resultat! 75% rabatt på alla kläder. Det kallar jag rea det.
Tjenamoss din gamla galosh
Hej bloggen, som de inbitna säger. Varje morgon. Inte jag dock. Inte normalt.
Hur har du haft det utan mig? Rätt trist va? Blev inte så många barn gjorda, kan jag tro.
Har du suttit här alldeles ensam i radioskuggan, inte en jävel har brytt sig om dig, hälsat på dig, utfodrat dig med sedvanliga hejarop och glada tillmälen. Nähädutack, tyst som i graven. Ja, jag är ledsen.
Men jag har haft annat för mig. Firat jul och annat glättigt. Det gör sig ju som bekant inte i varken bloggform, Faceform eller Instaform. Det är få som vet det, vad det verkar. Denna strida ström av granjävlar, fromma barn, god jul till och från höger och vänster. Titta jag har bakat! Titta vad jag fick! Titta vad jag åt! Nej av sånt blir tant så trött i längden att jag hellre går in på min kammare och surar, säger god jul till alls ingen speciell, åtminstone inte digitalt. Det är ju som att säga Happy Birthday endast på Facebook till sina bästaste vänner, var ligger eftertanken och den genuina känslan i det? (Som en parantes kan jag avslöja att jag gör det själv, här ska kastas sten i glasstugan, jag tycker nämligen det är smidigt. Vad fan, jag skriver iallafall normalt roligare än de andra.)
Men, detta ständiga flöde gör mig nu händelsevis trött. Det gör att allt framstår, för mig, som en enda trögflytande grå massornas gröt av meningslöshet. I ena sekunden har någon julstädat och fått fram den sjuarmade, i nästa har en hällt upp julglöggen i små söta för ändamålet avsedda porslinskoppar. Så var den stunden över. Och föll i glömska. För nu var det någon ny som böjde rösten om något fotbollsresultat, som kommenterade vädret, som led på mellandagsrean. Och fick jättemånga likes. Säger man inget, finns man inte.
Det twittras och bloggas, och jag följer alldeles för många. Det bara maler på av fyndigheter, iakttagelser och poser. Vilket får mig att känna meningslösheten, och det kan väl ändå inte vara meningen?
Hade jag haft tid hade jag skrivit en alldeles fenomenal blogghistoria varje dag, twittrat med kraft, pondus och humor, agerat ögonöppnare och sanningssägare. Men tid har jag inte, ej heller kraft. Alltså lutar jag mig tillbaka i min surhet och gnäller på alla andra som åtminstone försöker. För sån är jag.
Hur har du haft det utan mig? Rätt trist va? Blev inte så många barn gjorda, kan jag tro.
Har du suttit här alldeles ensam i radioskuggan, inte en jävel har brytt sig om dig, hälsat på dig, utfodrat dig med sedvanliga hejarop och glada tillmälen. Nähädutack, tyst som i graven. Ja, jag är ledsen.
Men jag har haft annat för mig. Firat jul och annat glättigt. Det gör sig ju som bekant inte i varken bloggform, Faceform eller Instaform. Det är få som vet det, vad det verkar. Denna strida ström av granjävlar, fromma barn, god jul till och från höger och vänster. Titta jag har bakat! Titta vad jag fick! Titta vad jag åt! Nej av sånt blir tant så trött i längden att jag hellre går in på min kammare och surar, säger god jul till alls ingen speciell, åtminstone inte digitalt. Det är ju som att säga Happy Birthday endast på Facebook till sina bästaste vänner, var ligger eftertanken och den genuina känslan i det? (Som en parantes kan jag avslöja att jag gör det själv, här ska kastas sten i glasstugan, jag tycker nämligen det är smidigt. Vad fan, jag skriver iallafall normalt roligare än de andra.)
Men, detta ständiga flöde gör mig nu händelsevis trött. Det gör att allt framstår, för mig, som en enda trögflytande grå massornas gröt av meningslöshet. I ena sekunden har någon julstädat och fått fram den sjuarmade, i nästa har en hällt upp julglöggen i små söta för ändamålet avsedda porslinskoppar. Så var den stunden över. Och föll i glömska. För nu var det någon ny som böjde rösten om något fotbollsresultat, som kommenterade vädret, som led på mellandagsrean. Och fick jättemånga likes. Säger man inget, finns man inte.
Det twittras och bloggas, och jag följer alldeles för många. Det bara maler på av fyndigheter, iakttagelser och poser. Vilket får mig att känna meningslösheten, och det kan väl ändå inte vara meningen?
Hade jag haft tid hade jag skrivit en alldeles fenomenal blogghistoria varje dag, twittrat med kraft, pondus och humor, agerat ögonöppnare och sanningssägare. Men tid har jag inte, ej heller kraft. Alltså lutar jag mig tillbaka i min surhet och gnäller på alla andra som åtminstone försöker. För sån är jag.
Friday, December 21, 2012
Snyggast på kontoret
Så fruktansvärt spännande att likt en högstadieelev gå på studiebesök i hatt och stålhätteskor.
Och utsikten sen, gick den av för hackor, nej det gjorde den ej. Jag tittade mest efter den snygga svarta kuben där borta vid horisonten, där de coolaste snyggaste som gör de fräsigaste telefonerna i stan jobbar.
Vi besökte också det hotellrum där Kungen kommer att bo när han kommer till stan och klipper band en dag. Eller om det blir Victora, who knows. Kanske rentav bäbisen Estelle. Rummet hade iallafall plats för en livvakt också, som en jungfrukammare, så de behöver inte vara rädda. Jag tittade in på den toalett där Kungen kommer att sitta och skita. Det kändes spännande.
Sedan fick jag gå på after work och dricka pints. Oj vad roligt jag har nästan jämt! Vilken vinnare.
Överflöd
Tomma gapar korgarna som en gång innehöll pappersinslagna chokladbitar, Noblesse-askar, sega kolor och snask. Hur många kilo vi satt i oss vet ingen, det var ingen som mätte, vägde, räknade. Men vi vet att byxorna sitter lite sämre, livremsknäppena har hoppat ut iallafall ett par pinnhål och våra toalettbesök har blivit allt tätare och tråkigare.
Det är inte mycket att göra. Det är så här det är. Det är bara att bita ihop och trycka i sig.
Det kan inte stå en korg konsultgodis på ett kontorsbord utan att varje näve som traskar förbi måste förse sig. Till slut finns det bara några tradiga mintchoklader, nån gammal slirig hemkola, en trött apelsin kvar. Till slut går de också åt. Det är lite så vi jobbar.
De sista skälvande timmarna innan julledigheten träder i kraft. Korgarna tömda, en ensam krossad pepparkaka på ett fat, den tar jag.
När vi sedan går hem, till tomten och bocken, då är det på intet vis dags att ta sig i kragen och sluta kränga. Nej, då börjar den riktiga julen, hemma hos oss i vardagsrummet, på julbordet, med julklapps-paradisen, nötter som ska knäckas, knäck som ska knapras, jul jul strålande jul. Ta dig samman, lossa på bältet, julen är frosseriets högtid, det är för fan bara att anpassa sig.
Skölj ner allt med julmust och glöggfryntlighet, kola och choklad må spruta ur öronen på dig, men det är inte dags att lägga av än. När du tror att du inte klarar en enda munsbit till, då river någon glatt upp en ask gröna kulor och bjuder laget runt. Roffa, glufsa och må som du förtjänar.
Julen är här. Julen är härlig.
Det är inte mycket att göra. Det är så här det är. Det är bara att bita ihop och trycka i sig.
Det kan inte stå en korg konsultgodis på ett kontorsbord utan att varje näve som traskar förbi måste förse sig. Till slut finns det bara några tradiga mintchoklader, nån gammal slirig hemkola, en trött apelsin kvar. Till slut går de också åt. Det är lite så vi jobbar.
De sista skälvande timmarna innan julledigheten träder i kraft. Korgarna tömda, en ensam krossad pepparkaka på ett fat, den tar jag.
När vi sedan går hem, till tomten och bocken, då är det på intet vis dags att ta sig i kragen och sluta kränga. Nej, då börjar den riktiga julen, hemma hos oss i vardagsrummet, på julbordet, med julklapps-paradisen, nötter som ska knäckas, knäck som ska knapras, jul jul strålande jul. Ta dig samman, lossa på bältet, julen är frosseriets högtid, det är för fan bara att anpassa sig.
Skölj ner allt med julmust och glöggfryntlighet, kola och choklad må spruta ur öronen på dig, men det är inte dags att lägga av än. När du tror att du inte klarar en enda munsbit till, då river någon glatt upp en ask gröna kulor och bjuder laget runt. Roffa, glufsa och må som du förtjänar.
Julen är här. Julen är härlig.
Monday, December 17, 2012
En fin och god människa
Kanske onödigt att ge sig in i debatten, nu när den ju är så uttjatad och urvattnad, rent utav tröttsam, men jag gör det ändå. Sån är jag!
Alltså, jag har inget emot att man tar bort några filurer ur en Disney-film och för mig är Kalle Ankas Julafton allt annat än en kär tradition värd att bevara. När jag var barn var det så klart spännande för mig att få en hel timme av tecknad film, annars var det ju typ bara Tom & Jerry efter Lilla Sportspegeln, och där fick man knappast sitt lystmäte. Men i min familj har det alltid varit Karl-Bertil Jonsson som varit den hetaste potatisen, i hela sin politiskt korrekta härlighet!
Debatten som nu rasar om de bortklippta scenerna från Tomtarnas Julverkstad, den är så oerhört sjuk. Jag har läst en del kommentatorstrådar i ämnet och jag har väl aldrig blivit tröttare på mänskligheten. De som säger att de fått julen förstörd och att de hädanefter kommer att bojkotta allt från Disney, de är nog de allra mest sinnesfrånvända. Har man fått sin jul förstörd för att Kalle Ankas julshow inte innehåller två sekunder som den innehöll året innan, då ska man nog tänka över sitt julfirande, och överhuvdutaget kanske sin allmäna mentala hälsa. Men även de som plötsligt vet allt om nidbilder och pickaninnys, som läxar upp och besserwissrar sig, dessa lantisar tröttar mig också något oerhört. Självutnämnda experter plötsligt, bara för att de googlat lite. Och igen, står upp för de stackars minoriteterna som är så jävla kränkta hela tiden, fast de inget säger. Så ängsligt! Take a chill pill, why don't ya, all of you, vill jag väsa.
För VARFÖR kunde Disney inte bara klippt bort de otidsenliga karikatyrerna från sitt julklappståg på ett smidigt sätt, UTAN att för den sakens skulle basunera ut att de gjort det? Ingen jävel hade ju märkt det, och hade man noterat en viss liten skillnad så hade man väl höjt ögonbrynet i typ TVÅ sekunder och sedan gått VIDARE med sitt jävla liv. UTAN att få julen förstörd, iallafall inte av Kalle Anka. Men nej, så tänkte inte Disney, de ville låta oss veta att här är vi, ett ANSVARSTAGANDE och MODERNT företag, i Sverige (nåja), i tiden, som tar bort det där förkastliga tänkandet vi hade på 30-talet när självaste Walt var nazistsympatisör. De slår knut på sig själva i ivern att ryggdunka sig så hårt och innerligt och offentligt som möjligt. Det är ju samma princip som de som ger till välgörenhet och sedan tvunget måste skriva ut det på Facebook, för att de är så fruktansvärt FINA människor. Vad är det med er?
Det är det här jag blir så trött på - ta bort skiten, sluta med din fula vardagsrasism, ta från de rika och ge åt de fattiga - men sluta för fan skryta om det. Eget beröm luktar illa, var det inte så? Har du inte fått majs idag? Vill du ha ett fikon?
Alltså, jag har inget emot att man tar bort några filurer ur en Disney-film och för mig är Kalle Ankas Julafton allt annat än en kär tradition värd att bevara. När jag var barn var det så klart spännande för mig att få en hel timme av tecknad film, annars var det ju typ bara Tom & Jerry efter Lilla Sportspegeln, och där fick man knappast sitt lystmäte. Men i min familj har det alltid varit Karl-Bertil Jonsson som varit den hetaste potatisen, i hela sin politiskt korrekta härlighet!
Debatten som nu rasar om de bortklippta scenerna från Tomtarnas Julverkstad, den är så oerhört sjuk. Jag har läst en del kommentatorstrådar i ämnet och jag har väl aldrig blivit tröttare på mänskligheten. De som säger att de fått julen förstörd och att de hädanefter kommer att bojkotta allt från Disney, de är nog de allra mest sinnesfrånvända. Har man fått sin jul förstörd för att Kalle Ankas julshow inte innehåller två sekunder som den innehöll året innan, då ska man nog tänka över sitt julfirande, och överhuvdutaget kanske sin allmäna mentala hälsa. Men även de som plötsligt vet allt om nidbilder och pickaninnys, som läxar upp och besserwissrar sig, dessa lantisar tröttar mig också något oerhört. Självutnämnda experter plötsligt, bara för att de googlat lite. Och igen, står upp för de stackars minoriteterna som är så jävla kränkta hela tiden, fast de inget säger. Så ängsligt! Take a chill pill, why don't ya, all of you, vill jag väsa.
För VARFÖR kunde Disney inte bara klippt bort de otidsenliga karikatyrerna från sitt julklappståg på ett smidigt sätt, UTAN att för den sakens skulle basunera ut att de gjort det? Ingen jävel hade ju märkt det, och hade man noterat en viss liten skillnad så hade man väl höjt ögonbrynet i typ TVÅ sekunder och sedan gått VIDARE med sitt jävla liv. UTAN att få julen förstörd, iallafall inte av Kalle Anka. Men nej, så tänkte inte Disney, de ville låta oss veta att här är vi, ett ANSVARSTAGANDE och MODERNT företag, i Sverige (nåja), i tiden, som tar bort det där förkastliga tänkandet vi hade på 30-talet när självaste Walt var nazistsympatisör. De slår knut på sig själva i ivern att ryggdunka sig så hårt och innerligt och offentligt som möjligt. Det är ju samma princip som de som ger till välgörenhet och sedan tvunget måste skriva ut det på Facebook, för att de är så fruktansvärt FINA människor. Vad är det med er?
Det är det här jag blir så trött på - ta bort skiten, sluta med din fula vardagsrasism, ta från de rika och ge åt de fattiga - men sluta för fan skryta om det. Eget beröm luktar illa, var det inte så? Har du inte fått majs idag? Vill du ha ett fikon?
Julklappsleken inte aktuell
Åh kommerstomten, jag vill helst inte ha in dig i mitt hus. Jag föreslog att vi skulle köra julklappsleken, dvs att alla köper något skit för 50 spänn och så får vi slå om vem som får vad. Men de i sällskapet som var cirka 12 år gamla, tyckte att det var en rentav usel idé, helt förkastlig.
Så då tänker jag att vi väntar några år, sedan är alla med på banan. Men då är mina barn i julklappshetsaråldern, och då kommer de att spjärna emot när jag kommer dragandes med mina billiga klappar och tärningar. Alltid är det nån. Vänta du tills du blir pensionär.
Lustigt dock, när vi frågar varandra om önskelistor, då är det typ en kamp, för samtliga inblandade oavsett ålder, att komma på vad vi önskar oss. Vi har ju allt vi behöver! Det är klart; en kakform, en grön mössa och en ask Paradis vill jag förstås ha. Inget snack om saken. Men annars, jag vet inte, helst vill jag ha upplevelser och egentid, samtidigt vill jag inte vara utan mina barn i någon större utsträckning. Jag kan gå på opera eller rockkonstjärt, men jag kan lika gärna låta bli. Jag behöver inget. En trisslott med garanterad vinst kanske, men vem kan fixa sådana?
Jag försökte, men den gubben gick inte. Det blir jul i år igen. Med lackade klappar under granjäveln. Jag har dock varit smart och förutseende i år. Jag har lagt en internetbeställning! Nu är det bara att bita ihop med tummarna i högsta hugg och hoppas på leverans senast fredag.
Vet du varför tomten är röd, förresten? Det var en som berättade för mig idag på lunchen, att det var coca-cola som skapade den röda tomten i en reklamkampanj på 30-talet. Han lät så övertygad att jag faktiskt för en stund trodde honom. Men så fort jag googlat fattade jag så klart att han bara gått på en råttan i pizzan. Det fascinerar mig att människor kan låta så jävla säkra på sin sak när de hävdar saker, så att man som rättskaffens sanningsälskare faktiskt tror på dem, men så visar det sig åter igen att det mesta är snickelisnack dumsnack utan eftertanke, utan research, utan substans.
Men god jul då.
Så då tänker jag att vi väntar några år, sedan är alla med på banan. Men då är mina barn i julklappshetsaråldern, och då kommer de att spjärna emot när jag kommer dragandes med mina billiga klappar och tärningar. Alltid är det nån. Vänta du tills du blir pensionär.
Lustigt dock, när vi frågar varandra om önskelistor, då är det typ en kamp, för samtliga inblandade oavsett ålder, att komma på vad vi önskar oss. Vi har ju allt vi behöver! Det är klart; en kakform, en grön mössa och en ask Paradis vill jag förstås ha. Inget snack om saken. Men annars, jag vet inte, helst vill jag ha upplevelser och egentid, samtidigt vill jag inte vara utan mina barn i någon större utsträckning. Jag kan gå på opera eller rockkonstjärt, men jag kan lika gärna låta bli. Jag behöver inget. En trisslott med garanterad vinst kanske, men vem kan fixa sådana?
Jag försökte, men den gubben gick inte. Det blir jul i år igen. Med lackade klappar under granjäveln. Jag har dock varit smart och förutseende i år. Jag har lagt en internetbeställning! Nu är det bara att bita ihop med tummarna i högsta hugg och hoppas på leverans senast fredag.
Vet du varför tomten är röd, förresten? Det var en som berättade för mig idag på lunchen, att det var coca-cola som skapade den röda tomten i en reklamkampanj på 30-talet. Han lät så övertygad att jag faktiskt för en stund trodde honom. Men så fort jag googlat fattade jag så klart att han bara gått på en råttan i pizzan. Det fascinerar mig att människor kan låta så jävla säkra på sin sak när de hävdar saker, så att man som rättskaffens sanningsälskare faktiskt tror på dem, men så visar det sig åter igen att det mesta är snickelisnack dumsnack utan eftertanke, utan research, utan substans.
Men god jul då.
Saturday, December 08, 2012
Skumpa lite rumpa va
Ja det var ju jävlar vad många det var som var sugna på att skumpa sin lilla rumpa svänga sina lurviga på personalfestens diskotek så fort julborden burits bort från dansgolvet. Trots att företagets medelålder på pappret är 41. Jag säger trots, fast kanske menar jag tack vare.
Min mammas granne, och jag kan omöjligtvis sluta tänka på att hon är min mammas granne, dansade värst eller kanske bäst, vad vet jag vad vet en ko, av alla. Som en skrattande gasell av virrigt hår och medelålders danssteg med en sydeuropeisk man, vetenskapsman jag antar, men nog är det lustigt, min mammas granne, fast det vet hon inte att hon är. Bara crazy cool på firmafestens disko, det räcker så.
Till bordet hade jag ett antal kollegor från främmande länder, och det var väl intressant; det vanliga tugget om hur gör ni, hur gör djur. Hur firar ni jul? Talar fröken svenska? Ja, jag vet inte, ditten datten. This is what we in Sweden call a gottebord. Och ja, just dessa ord hörde jag yttras vid gottebordet, och det var väl ungefär i den vevan jag blev trött.
Och vad de dricker dåligt! Efter att de ätit sig julbordsstinna var de sugna på...inte öl, utan vatten! Jag menar, dra mig bakis, am I the only alcoholic in town, eller vad? Skål på dig, sen dansade vi Gangnam Style, vilket till och med tanten Surtant tyckte var rätt ball. Men så knöt vi snabbt ihop säcken och hoppade på bussen från slott till Lund, klockan 23:45, denna okristliga tidpunkt, godnatt.
Min mammas granne, och jag kan omöjligtvis sluta tänka på att hon är min mammas granne, dansade värst eller kanske bäst, vad vet jag vad vet en ko, av alla. Som en skrattande gasell av virrigt hår och medelålders danssteg med en sydeuropeisk man, vetenskapsman jag antar, men nog är det lustigt, min mammas granne, fast det vet hon inte att hon är. Bara crazy cool på firmafestens disko, det räcker så.
Till bordet hade jag ett antal kollegor från främmande länder, och det var väl intressant; det vanliga tugget om hur gör ni, hur gör djur. Hur firar ni jul? Talar fröken svenska? Ja, jag vet inte, ditten datten. This is what we in Sweden call a gottebord. Och ja, just dessa ord hörde jag yttras vid gottebordet, och det var väl ungefär i den vevan jag blev trött.
Och vad de dricker dåligt! Efter att de ätit sig julbordsstinna var de sugna på...inte öl, utan vatten! Jag menar, dra mig bakis, am I the only alcoholic in town, eller vad? Skål på dig, sen dansade vi Gangnam Style, vilket till och med tanten Surtant tyckte var rätt ball. Men så knöt vi snabbt ihop säcken och hoppade på bussen från slott till Lund, klockan 23:45, denna okristliga tidpunkt, godnatt.
Friday, December 07, 2012
I really don’t have time for people who don’t find me hilarious
Nu gäller det. Jag har tydligen redan visat att jag är någorlunda awesome på mitt jobb, men nu måste de även få förstå det viktigaste: att jag är en humorist av rang.
Herregud, "folk" är ju inte så förbenat roliga, men så som jag ser på "folk" vill ju inte jag att de ska se på mig. Jag är ju för fan ingen tyst musråtta som sitter och knaprar bananer på toaletten till lunch, jag är inte torr och fåordig, jag är inte korrekt, jag är inte bara duktig, jag är tamigibrasan hilarious också.
Nu är det dags för julfest.
Jag minns med ett visst mått av skam en personalfest på CMS där jag jobbade cirka 2002. Den tysta, tråkiga arbetsmyran fick plötsligt fnatt pga ett par för många glas innanför västen. Denna genanta bild erinras av min näthinna: Jag står som ett bevis på absolut löjlighet, med människor runt mig i en ring och pekar på den ene efter den andre: "Du är si, du är så", "Du tror du är cool". "Du tror du ska få ligga", "Du får säkert aldrig ligga", "Du är full of shit", "Du är duktig", "Du är inte duktig". Min gapande publik och föremålen för mina tillmälen tror väl inte sina öron. Här har vi varit övertygade om att vi hade anställt en tyst, sävlig, blyg liten rackare med huvudet på skaft, så visar det sig att hon är slängd i käften, hård men orättvis och mallig!
Detta beteende ska inte upprepas i afton, det är väl i det närmaste preskriberat i vilket fall, och man lär ju av sina misstag, gör man inte? Dessutom har jag inte för avsikt att bli sådär förfärligt slirigt lullig, för sånt klarar som bekant inte en tantkropp som dessutom måste ta hand om små barn dagen därpå. Nej, det är andra bullar nu, annat liv i skällan!
Tona ner Tourettesen, akta dig för politik, skrävla inte om din militanta ateism, ge ingen de sanningar de inte vill ha - så ska det nog gå bra, Ullaguran! Lugn och fin, visa dem var skåpet ska stå, att gammal är äldst och att du är typ skojigast i kommunen. Skål.
Herregud, "folk" är ju inte så förbenat roliga, men så som jag ser på "folk" vill ju inte jag att de ska se på mig. Jag är ju för fan ingen tyst musråtta som sitter och knaprar bananer på toaletten till lunch, jag är inte torr och fåordig, jag är inte korrekt, jag är inte bara duktig, jag är tamigibrasan hilarious också.
Nu är det dags för julfest.
Jag minns med ett visst mått av skam en personalfest på CMS där jag jobbade cirka 2002. Den tysta, tråkiga arbetsmyran fick plötsligt fnatt pga ett par för många glas innanför västen. Denna genanta bild erinras av min näthinna: Jag står som ett bevis på absolut löjlighet, med människor runt mig i en ring och pekar på den ene efter den andre: "Du är si, du är så", "Du tror du är cool". "Du tror du ska få ligga", "Du får säkert aldrig ligga", "Du är full of shit", "Du är duktig", "Du är inte duktig". Min gapande publik och föremålen för mina tillmälen tror väl inte sina öron. Här har vi varit övertygade om att vi hade anställt en tyst, sävlig, blyg liten rackare med huvudet på skaft, så visar det sig att hon är slängd i käften, hård men orättvis och mallig!
Detta beteende ska inte upprepas i afton, det är väl i det närmaste preskriberat i vilket fall, och man lär ju av sina misstag, gör man inte? Dessutom har jag inte för avsikt att bli sådär förfärligt slirigt lullig, för sånt klarar som bekant inte en tantkropp som dessutom måste ta hand om små barn dagen därpå. Nej, det är andra bullar nu, annat liv i skällan!
Tona ner Tourettesen, akta dig för politik, skrävla inte om din militanta ateism, ge ingen de sanningar de inte vill ha - så ska det nog gå bra, Ullaguran! Lugn och fin, visa dem var skåpet ska stå, att gammal är äldst och att du är typ skojigast i kommunen. Skål.
Wednesday, December 05, 2012
Jesse Pinkman, yo
Du vet när man blir sådär sinnessjuk att man inte kan tänka på någonting annat, typ som när man är förälskad faktiskt? Det är både härligt och påfrestande. För visst är det vackert att längta, men det är också väldigt frustrerande av att vara besatt.
Där är jag i alla fall nu.
Jag sitter i lunchrummet och spisar lax. Kvinnorna runt bordet pratar om hemlösa, om snöröjning, om julfesten. Jag sitter tyst, låtsas hänga med. Låtsas med halvt öra. Allt jag kan tänka på är hur fan ska Jesse Pinkman reagera när han vaknar upp i heroindimmorna och ser sin döda flickvän bredvid sig i sängen, hur fan ska han klara sig?
När jag nattar barn, och jag åker alltid på det omöjliga barnet, som vrider sig under täckena, behöver vatten, behöver kissa, en saga till, en SVT-playare till, som till slut ligger och smackar och sväljer saliv högt för att in i det sista kämpa mot sömnen – och allt jag tänka på är Walt White's cp-skadade son och hans fru som inget vet och ABSOLUT inte får veta. Eller får de snart veta? Jag dör! Och Jesse Pinkman. Att han måste sluta knarka. You can never trust a drug addict. Undrar om Walt kommer att adoptera Jesse Pinkman?
Visst, han är snygg på det där lite whitetrashiga sättet. Men han knarkar ju och säger yo bitch, det gillar väl inte jag, precis? Well, jag gillar killar i mössa utan hår. Se vad jag gift mig med! Och så minns vi väl alla att jag var så jävla sugen på han med cancer i Dying Young och Shayne Ward (!!) från engelska X-factor. Sjukt kan du säga, men vi har väl alla skelett i garderoben.
Vad gäller Jesse Pinkman och Breaking Bad är det iallafall fråga om en sjukt stark skådis, en intressant och mångfacetterad karaktär och en synnerligen underhållande och spännande serie! Jag har den på Netflix i min wirlelessrouterade Blueray-spelare, hur cool är jag på en skalad banan, yo.
Min högsta önskan varje kväll är att alla barn ska gå och lägga sig i så pass rimlig tid att jag hinner med TVÅ avsnitt på en kväll, herregud vilken lyxlirare man är då.
Subscribe to:
Posts (Atom)