Lördagsnöje: Lilla leker i gymmet

Och jag då, vad leker jag? Jag leker just ingenting, jag är den fulaste, tjockaste, tråkigaste människan i stan. Jag har satt i mig chips och pizza fast jag inte fick. Inte lämnat huset på hela dagen, trots att jag slutit avtal med mig själv att ta mig ut varje dag för att undvika depression och fetma. Det stavas B A K F U L L.

För igår hade jag skoj. Fest med dockorna, rödtjut, turkisk pepparshot och 70-talsbuskar. Än kan kärringen!

Turning Torso ligger i lä - och Paris ligger i London?

Turning Torso - släng dig i brunnen. Där står du och fånvrider dig runt din axel ett futtigt halvt varv, och inte har du förmågan att vrida tillbaka, vicka på höften eller alls röra dig förutom att lite fjuttigt vaja för vinden. Där står du förstenad och vriden som ett bevis på löjlighet. Och med bara futtiga 54 våningar. Trams.

För om ett år eller så kommer storebror och tar dig med hästlängder. Här kommer en torso som verkligen vrider sig, runt runt går det, våning för våning. Och detta spektakel händer så klart i Musselandets modernaste stad, de rika shejkernas mecka-bingo Dubai. Man kan till och med parkera sin bil i sin, inte lägenhet utan VILLA,  på våning 70 - vad det ska vara bra för begriper jag dock inte. Men flott ska det vara och för att flytta in torde man vara tvungen att vara miljärdär, alternativt ligga med en.

Det dynamiska tornet söker nu hyresgäster.

Och Paris Hilton är i London och letar efter sin nya brittiska bästis. Ett program på ITV2 (Paris Hilton's British Best Friend, förkortat BBF) som går ut på att ett 10-tal total-CP slappers fjäskar och suger Paris Hiltons kuk för en chans att gå med en av världshistoriens mest korkade och ointressanta människor på en röd matta. Mer ogenuin vänskap verkar omöjligt att ens visualisera. Mer ointressant människa än Paris med den idiotiska minihunden, irriterande rösten och tråkiga intressen verkar också svårt att tänka sig. Men det är bra TV.

En gång i tiden var jag bäst i klassen

Fy fan vad genant för mig som gammal person. Vi var på pub quiz igår afton, jag och ett gäng svenska bönor (varav alla varit bosatta i England i snitt 10 år), och vad som var så genomgenant med detta var att vi kom SIST. Skam gick på torra land, alla frågor handlade om engelska sportfånar på 70-talet, nursery rhymes, tv-profiler of the 80s och ordlekar. Och vi satt som levande frågetecken i våra virituella cp-rullstolar, fattade noll. Pinsamt dåligt.

Och det är ju så det är nu. I England är man en sepe utlänning som inte har varken koll eller kunskap, man vet inte riktigt hur saker fungerar i samhället och man kan inte frågorna i Weakest Link. Och när man flyttar till Sverige har man missat för mycket där  under de åren man varit utomlands - vet inte hur man fyller i en blankett, stirrar dumt på Magnus Härenstam när han ger svaren i Jeopardy och har ingen aning om vilken fråga han vill bli ställd (och så är det inte ens Härenstam som håller i Jeopardy längre, men det har ju jag missat, eller så går inte ens programmet längre, vad vet väl tant).

Vart man än vänder sig är man alltså numera bara halvbra, halvsmart, har halvkoll. Kan aldrig bli perfekt på det engelska fär man är inte engelsk, men har missat för mycket av det svenska för att man ska kunna springa ikapp när man flyttar dit.

Åh, den ljusnande framstjärt i vår.

Jag är så glad att jag är svensk

8 år i London. 8 år utomlands. Och resultatet, vad tar jag med mig hem i bagageluckan? Först och främst en äkta make och ett litet barn, inte illa pinkat. Därtill en jävla massa bra minnen, upplevelser och människor på vägen;  Allt det viktiga; cancer, tre blinka, kärlek, knulla, döden. Och förmodligen har jag, utan att jag ens märkt det själv, förändrats (till det bättre) och blivit mindre Sven.

Sven har det snyggt hemma för det är ju där han tillbringar sin fritid. Sven röker inte, super inte och svär inte. Knark - det är ju bara för dumt. Sven är politiskt korrekt, artig och har rena underkläder (utifall att han skulle hamna på sjukhus, ty det blir ju pinsamt annars om det skulle förekomma bromsspår i kallingarna, vad ska läkarna tycka), han röstar i alla tre valen och har lagom mycket bregott på limpmackan. Han oroar sig för vad andra ska säga om man inte är som folk är mest, han håller låg profil, han uppträder passande för sin ålder (när man är gammal har man kort hår och lång kjol, inte tvärtom). Bara på midsommar snapsar han loss och hoppar säck, får gräsfläckar på knäna och fjantar Små Grodorna. Och så är han klädsamt snål, vänder på kronorna, bjuder inte men blir heller inte bjuden. Så ungefär.

Och så kommer jag med mina åsikter, mitt för långa hår och min för korta kjol, min brasilianska man och min rättframma attityd, min sugenhet och min övertygelse om att allt blir mycket roligare om man är snygg. 

Hur fan ska det gå?

Spänningen är olidlig, fortsättning följer.

Lovisa och Nina

Här ser du två av mina favoritdockor, fångade på en och samma bild, och tre gånger om dessutom. Älskar't.

Lord Palmerston, Dartmouth Park, 27 Januari 2009. Älskar't, som sagt.

"Livets efterrätt"

Dagens citat, jag läste det i ett kommentatorsfält på en blogg:

Nu väntar jag bara på barnbarn - livets efterrätt.

Fy fan vad satans ostigt. Livets efterrätt serveras i form av ostbricka.

Får mig att tänka på:

Hundar är mitt liv, därför vill jag ge dom det allra bästa (Pedigree Pal)

och en av skvallerpressens mest förnäma rubriksättningar genom tiderna:

Mehmet tog min oskuld, nu ger jag honom ett barn (Anna Book)

Don't ask me why, nu ska jag ut och dricka kaffe på lokal. Lattemamma.

Gräset är grönare i gamla Svedala?

Jag har kommit på mig själv med att småljuga lite när mina framtidsplaner kommer på tal. Inte för folk jag känner eller bryr mig om, nej då är det öppna spjäll som gäller. Jag ska säga upp lägenheten och sticka till Brasilien i slutet av April. Jag har biljetten med retur den 11e Juli. Då flyttar jag till Sverige - då flyttar jag "hem" som folk säger, fast jag är inte säker på vad som faktiskt är hemma just nu, det får framstjärten utvisa, home is where the heart is. Så lyder planen och det jävligaste med den är ju att lämna dockorna i London, men den är ju samtidigt ganska självklar med tanke på hur sjukt mycket bättre Sverige är än England när det kommer till små barns potential att växa upp till en någorlunda normal människa, Eller?

Jo, så tycker nog jag, men när Health Visitors, NHS-personal, kvinnorna från antenatal-klassen, gamla kollegor - den typen av bekanta - frågar hur jag ska lösa frågan om barnomsorg och när jag ska börja jobba igen, då ljuger jag. Augusti säger jag, då ska jag jobba (fast helst i Danmark). Och min man ska jobba på kvällarna - så löser vi barnomsorgsfrågan. Vi kommer aldrig att ses men om dagisplats kostar ca 1000 pund i månaden är det skiftarbete som gäller. Vi funderar på att flytta till Sverige dock, kan jag säga. Jaså, reagerar dom, är det bättre där ja kanske. Och jag blir generad och tillstår att jo det är det nog. Klart som fan det är. I Sverige finns mamma-mormor, kusiner, maxtaxa på dagis, snygga lägenheter och alla talar svenska. Det ska väl inte jag behöva skämmas över?

Jag vet ju samtidigt vad som är bättre i London, och jag vet att jag kommer att tycka att Sverige och svenskarna är sepe, stela, fula och töntiga. Men jag bjuder på det, jag ska ändå bara sitta i min snygga lägenhet, eller hur?

Jeremy and me

Under deras drygt 2-åriga relation har hon legat med 7 andra, de har 3 barn, han är nyss utkommen ur finkan där han satt inne för misshandel (han har dåligt ölsinne), nu röker han braj varje dag vilket har gjort honom paranoid och sjukligt svartsjuk, lite crack på det, de slår varandra där hemma, ingen jobbar, de tar alla bidrag de kan få och drygar ut med tiggeri och kriminell verksamhet.

Och allt detta framför de tre barnen som suger åt sig och lär sig allt för att själva växa upp och bli s.k. thugs - engelska låglandskossor, bidragsfuskare, outbildade knarkare med kriminella tendenser. Samhällsbelastare. Ledighetskommitten.

Iklädda innebandybyxor äntrar de scenen hos Jeremy Kyle, skriker svordomar åt varandra genom tradiga trasiga gaddar och bonniga dialekter. Du din, ska du säga din lättfotade hora, men gör det bättre själv då din jävla knarkare, vrålar dom med spott i varandras ansikten - klipp dig och skaffa ett jobb skanderar Jeremy.

Lögndetektortestet visar att han legat med såväl hennes syster som mamma. DNA-testet bevisar det faktum att inget av de tre barnen är hans. Intelligenstestet mäter en kvot på cirka 2, värre än apan, dummare än sista vagnen på tåget, för det hänger ju iallafall med.

Vad som är anmärkningsvärt är att ALLA i programmet Jeremy Kyle Show är vita brittiska. Inte en enda med utländsk bakgrund. Alla dessa vita fula brittiska arbetarklassvin, misslyckade människor som hamnat snett och som är för dumma för att hamna rätt.

Jeremy Kyle - ett oerhört intressant fenomen. Finns det något liknande i Sverige eller måste jag lägga denna hobby på hyllan när jag flyttar dit?

Ulrika-ka-ka-ka

Ganska fräckt måste jag tillstå att Engelska Celebrity Big Brother i år vanns av en svensk kvinna vid det snygga namnet Ulrika (Jonsson). Jag följde inte precis serien ("jag ser nästan aldrig på TV nuförtiden"), men för allmänbildandets skull såg jag finalen i Fredags. Det var naturligtvis ingenting mot 2002 års dito när söta fina duktiga Mark Owen från Take That vann till min och Annies tårars skval och eviga kärlek, men det var ändå lite speciellt när min namne i kort jeanskjol och blont hår, som lärt sina housemates säga "jag har stor kuk", trädde ut som vinnare.

PS Spotify i all ära, men när maskinen spelar Killing Me Softly i gubbjäveln Nisse Landgrens tappning har man gjort en cp-sökning och det är dags att gå och lägga sig va?

Ny Maskin

Jag köpte häromdagen en ny laptop på Dell.com. Dell gör bra maskiner till förmånliga priser, resonerade jag, Dell gjorde mammas nya och Dell gjorde min senaste maskin som vart stark och snygg i cirka fem långa år. Dell ska jag ha. Men medan jag väntande på leverans ringde en kärring från det indiska call-centret för att bekräfta några detaljer angående köpet. Jag orkar inte gå in på dessa detaljer - kan bara säga att jag redan när telefonen ringde var på sjukt dåligt humör, bäbisen skrek och jag var trött, så vi hamnade på kant med varandra redan från början. Jag väste "vad vill du" och hon hade skarp indisk brytning och kallade mig ma'am. Det hela avlöpte med fler otrevligheter och avslutades med att jag sa dra åt helvete fitta och slängde på. Gissa om min Dell-order blev cancellerad, johodutack.

Men lika glad var jag för det och gladast var nog röefwen, för samma kväll hittar jag dealen av dealar - för 100 pund less en HP snygghetshistoriett med blåstråle (framstjärtens DVD), feta RAM-minnet, inbyggd kamera och mikrofon, hela kittet och därtill 17tums-LCD-skärmen. Allt var vackert och kunde beställas för avhämtning på (indiska?) Curry-shoppen i Camden.

Hej och välkommen min nya maskin. Just nu älskar jag Spotify och We don't need another hero med Tina Turner. Älskar't, kan man säga.